Historier före Trädgårdsstaden

  • Landskap och tidig bosättning
  • Utdikningen av Pungpina mosse
  • Pungpinans krog och morden på krogen
  • Kärrtorpet (Erik Hultsjö)
  • Om Enskededalen

Landskap och tidig bosättning

Det område som vi idag bebor är av typisk Södertörnsnatur, med berg i dagen och sandmark med tallar som omväxlar med lermark där tidigare våtmarker legat.

I väster ligger Stockholmsåsen vars rester vi fortfarande kan se i Skogskyrkogården. På åsen har sedan uråldrig tid vägarna mot Dalarö och Tyresö gått. Sträckningen av den ursprungliga Tyresövägen återfinns i dagens Kapellslingan–Ljusglimtsvägen–Vårhimmelsvägen–Skarpnäcksvägen.

De yttersta husen på Kyrkogårdsvägen och Sockenvägen ligger på åsens stabila grusmark och övergången till lermarken bredvid är abrupt vilket tidigare syntes i den spruckna grunden på Kyrkogårdsvägen 121 där tre hörn vilar på grus och ett på lera.

I söder ligger Skarpnäcksfältet vars lerslätt har lockat bosättare sedan förhistorisk tid. Den ursprungliga bosättningen, Skarpa by, låg på berget sydost om dagens bebyggelse, men denna by försvann redan när Skarpnäcks gård anlades på 1670 talet. Våra hus i Pungpinan ligger huvudsakligen i slänten mot lerytan och har bra grund, medan de nedersta husen på Lugna Gatan ligger på fältets lermark vilket ger svåra grundförhållanden.

Bjurmans karta 1750-tal

Bjurmans karta 1750-tal

På denna karta från 1750 kan man se att vårt områdes centrala del då var en mosse. Mossen djupare del sträckte sig ungefär från dagen Magnebergspark utmed Magnebergvägen och Tistelvägen och mot övre delen av Kanslersvägen och Riksrådsvägen. Husen utmed denna sträckning är också de som haft störst problem med fuktig grund. Utdikningen av mossen berättas mer om om här.

På denna karta från 1870 så kan man se att diket på Skarpnäcksfältet just då riktats om mot Flatensjön. Man ser också att den gamla mossen nu är en uppodlad åker, en utmark för de båda gårdarna. Gränsen mellan odlad lermark och sandjorden i backarna ovanför kan man fortfarande lätt se om vårarna vid snösmältningen, t.ex. på tomten till Presidentvägen 17 så går det då en tydlig linje mellan blöt gammal åkermark och torr mark ovanför.

Bosättningar

I tomten till dagens hus på Hagtornsvägen 12 har man hittat stenåldersverktyg. Med tanke på bristen på sådana fynd överhuvudtaget i söderort och att det inte annars finns tecken på tidig bosättning i området så får detta fynd betraktas som anmärkningsvärt. Kanske är det ett tecken på att där funnit en sjöstrand, där sjön då kunde vara ett förstadium till den mosse som diskuteras ovan?

Vita sten vid Gränsberget

Vita sten vid Gränsberget

Gränsen mellan gårdarna Enskede och Skarpnäck gick igenom vårt område, och återfinns också idag som gränsen mellan stadsdelarna Enskededalen och Skarpnäcks Gård. Gränsen gick utmed Skattmästarvägen och förklarar varför stadsplanernas yttergränser är just där. I Skattmästarvägens förlängning står Vita sten, som markerade var ägorna till Skarpnäck, Enskede och Hammarby möttes (Hammarby tillhörde fram till 1930 Nacka). Norrut från stenen gick gränsen mellan Hammarby och Enskede vilket återspeglas i namnet södra Gränsberget för skogspartiet norr om Sockenvägen. Se mer information.

Gamla hus fanns i Kärrtorpet strax norr om vårt område och krogen Pungpinan. I övrigt finns det inga tecken på att det funnits boende i vårt nuvarande område.

Skarpnäck

Karta Skarpnäck 1671

Skarpeneck 1671

Skarpnäcks gård som köptes av Stockholms stad 1922 har en historia från medeltiden. Skarpa omnämns för första gången 1318. På karta från 1671 (Carl Matzon / Johan Persson Giedda) finns Skarpa by med omgivande torp, varav Pungpinan är det längst norrut, då med namnet Skogen. 1660 bildades Skarpnäcks säteri av ägaren till Tyresö slott, Maria Sofia De la Gardie, och den gamla byn försvann.

Externa länkar: Wikipedia och Neumüllerska släktföreningen.

Utdikningen av Pungpina mosse

och efterföljande rättsprocesser.

Källan till denna text är huvudsakligen hämtad ur ”Nacka, kring Nacka ström 1557-1887” av Alfred Jansson, utgiven 1960 av Nacka Kulturnämnd.

Första omnämnandet av utdikningar

Första gången Pungpina mosse och utdikningar nämns är i ett rättsfall från 1711 där färgaren Westman, arrendator av Lilla Sickla, klagade att grevinnan Bonde vid Tyresö/Skarpnäcks Gård från 1703 låtit dika sankmarkerna ner mot Pungpinan, vilket minskat vattenflödet förbi Lill-Sickla och kvarnstället där. Häradsrätten ansåg skadan skulle mätas, men sedan finns det inget mer om denna historia dokumenterat.

Utdikningarna i slutet av 1700-talet

Ovanför Pungpinan utbredde sig på 1750-talet en vidsträckt mosse ”som tillgränsa skantz backen och Lilla Sickla” (detta är den mossen som finns på kartan från 1750, där man i texten också inkluderat sankmarken vid nuvarande Dalen). Ägarna till kvarnarna vid Nacka Ström var mycket intresserade av att få tillgång till detta vatten. Därför hade först, se ovan, riksrådet Palmfeldt (född 1680) låtit utföra en stor och djup grav för att avtappa denna mosse. Dessa gräv- och utdikningsarbeten fortsattes sedan på 1780 talet av hovbagare Nils Lychous och klädesfabrikanten vid Barnängens fabrik, kommerserådet Carl Gustaf Apiarie som vid denna tid arrenderade Pungpina mosse. Även Lychous svåger bagaråldermannen Johan Röhl var troligtvis inblandad. Förutom gravar/diken i mossen och troligtvis också mellan Dalenmossen och mossen vid dagens Magnebergspark, så gick huvudgraven söderut från dagens Kanslersväg. Man utförde också stora grävarbeten på Skarpnäcksfältet och sprängningar för att detta vatten skulle rinna mot Älten (Ältasjön) och inte Flaten. Det fanns vissa tider en hålldamm för att säkra vattenrinningen mot Ältasjön. Lejda dalkarlar grävde dikena. (På karta från 1848 så ses tydligt dessa diken. Och så syns att Pungpinemossen vid denna tid kallas Bagaremossen och i området vid dagens Kanslersväg.) ”Detta utlopp gifver höst och wår mycket watten som flyter berörde grafvar och dike igenom ned till Älten vid Skarpnäs . . . till Nacka stordam. Till att hålla detta wattnets hastiga strykande wårtiden något tillbaka . . . är vid Pungpina mosses utlopp en hålldam oundgänglig, hwilken ock nu med några dagswerken blifver förbättrad.”

Rättsprocesserna

Från den 1/7 1789 finns ett kontrakt som säger ”den utur Pungpine måssen inrättade wattenutsläppning och graf altid förhållas skall som uti salubrefvet 18/4 1761 stadgat och förehållet är”. Men redan 1814 lät ägarna till Skarpnäcks gård för att få mindre vattensjuka och översvämmade marker ”medelst en djup graf öfver Skarpnäs åkrar och ängar afleda det betydande marwatten som förut i alla tider gått . . . till Ältasjön . . . , men genom berörda nu under arbetet warande graf föres en helt annan väg åt sjön Flaten . . .”. Detta arbete överklagades till landshövdingen av ägaren till Nacka Ström och arbetet stoppade för denna gång.

Häradskartan 1871

Häradskartan 1871

Från 1866 fortsätter detta processande då ägaren till Nacka drog den ny ägaren till Skarpnäcks Gård, Neümuller, inför K. Bef:de då han ”utan någon dertill på förhand i behörig ordning förvarfvad rättighet låtit gräfva att sammanbinda två förut befintliga afloppsdiken, af hvilka det ena hade sitt utlopp i sjön Flaten och det andra i sjön Älten, så att denna nya graf är 8 tum djupare än det äldre diket, där också en fördämning 6 tum hög byggts” Även denna gång ”vann” ägaren till Nacka Ström men på kartan från 1871 så ser man ända att det är det nya diket som gäller. På en karta från 1864 finns båda dikena med. Processandet avslutades först 1889 då Neumüller köpte Nacka Ström som då inte längre var kommersiellt intressant (ångmaskiner, dåligt med vatten i strömmen).

Pungpinans krog och morden på krogen

Detta är ett utdrag ur ett manuskript av Anders Bergman, sammanställt i slutet av 1980-talet, till en tänkt bok ”Brännkyrka sockens historia” som dock aldrig blivit utgiven.

Skarpa krog nämns första gången 1670 men kan vara äldre. Krögarlängden är till en början mycket bristfälligt känd, men från 1690-talet är den rätt väldokumenterad.


1677 kallas krogen Pungpinan, ett inte ovanligt namn på långt ut belägna krogar, där man fick lov att pina ut sista styvern ur penningpungen till en färdsup. Krogen låg där i dag bensinstationen ligger på höjden ovanför Skarpnäcks inägor. Torpet Pungpinan byggdes först 1763 mittemot krogen på andra sidan vägen. Vid ett tillfälle 1696 får krogen heta Täringetorpet, men den som nämner den så är en för stöld och barnamord anklagad piga – hon hade kanske anledning att söka blanda bort korten för rätten. Det nygifta paret Erik Olsson Westberg och Karin Larsdotter tog hand om krogen 1712 – han var dessutom ryttare vid livgardet så krögeriet sköttes mest av hustru Karin, tidigare krögerska vid Tallkrogen. Hon var av allt att döma en person som det var bäst att hålla sig väl med. Vid sommartinget 1715 stod hon som kärande mot en bryggare från staden för överfall med hugg och slag, men under rättegången kom det snart fram att hon själv var den som slogs värst. Hon fick böta 9 dsm för blåmärken och rivsår.

Så dags hade redan den händelse inträffat som torde vara den märkligaste i krogens historia. Kvällen den 23 februari 1714 kom ett par i orten okända prästmän och en kvinna till Pungpinan och begärde husrum. Dessutom ville de ha ett enskilt rum för särskilt ändamål. De tre var brommaprästen Lars Westman, dennes kollega Olaus Arnerus i Svartsjö och den senares kusin Catharina Ferndalin. Det förvånade krögarparet fick sedan bevittna hur Westman ställde i ordning ett bord med ljus och därpå vigde Arnerus och Ferndalin till man och hustru. Sällskapet stannade över natten men for bort på morgonen. Vigseln hade ägt rum trots Kungl Majts förbud. Arnerus blev avsatt från sin tjänst som komminister i Svartsjö och dog 1732, fortfarande avsatt. Hustru Catharina dog 1768 vid 98 års ålder. Westman suspenderades men återfick senare sin tjänst och blev 1722 kyrkoherde i Spånga – han dog 1733.

Hustru Karin och hennes man var vittnen vid rättegången om den märkliga vigseln. Den hölls vid urtima ting på Liljeholmen med början 12 december 1716. När man började ville prästerna inte godkänna krögarparet som vittnen – de sa sig inte känna dem: Nämnden intygade då att det var folk av god frejd och ärligt. Hustru Karin fick således vittna och berättade hur det egendomliga sällskapet kommit i kvällningen och önskat rum för natten. Hon hade inget rum ledigt, varför de frågade om möjligheterna på annat håll. Hur det nu var beslöt de dock för att stanna. Rättegången fortsatte 17 dec, 22 jan, 23 jan, 27 febr 13 sept 1717 för att gå vidare till hovrätten.

Pungpinan var tydligen tidigt värdshus, där man tog emot nattgäster och kunde erbjuda dem lagad mat utöver det brännvin som alla krogar skänkte ut. Hustru Karin fortsatte att besöka tinget i Fittja – hon hade tydligen ett synnerligen vildsint humör och hade lätt för att komma i luven på någon gäst. Komminister Ekeblad skrev sommaren 1721 till häradshövdingen och angav henne för våldsam framfart med skarpnäckshustrun Apollonia Persdotter, som därav fått missfall. Hustru Karin blev stämd och inför tinget sa hon att alltsammans var förlikt, men Apollonia vägrade absolut att erkänna någon förlikning. Hustru Brita Ersdotter i Tetorp berättade att hon och Apollonia kommit ridande från staden och träffat krögaren utanför krogen Pungpinan. När Apollonia hälsat på honom, kom hustru Karin ut och anklagade henne för att ha spridit förtal om henne och hennes syster – hon skulle ha påstått att systern var havande. Apollonia nekade helt till det. Vittnet sökte avstyra bråket, men när de red bort skällde hustru Karin sin antagonist för hora och tatterska. Apollonia svarade: ”Du ska vara en hora till dess du bevisar för mej att jag skvallrat för prästen!” Sen red hon en bit bort men hustru Karin for efter henne, hann upp henne och drog ned henne av hästen baklänges så sadeln kom under buken på djuret. Alltsammans hände åtta dagar före Apollonias nedkomst och den tiden låg hon hela tiden sjuk och klagade på ont i högra låret.

Anders Olofsson i Tetorp hade kommit till krogen söndagen efter slagsmålet och då hade krögerskan sagt att hon skulle komma till Tetorpet och slå Apollonia. Det nekade hustru Karin inte till. Tyvärr prästen framhöll det felaktiga i att behandla en havande kvinna så som hon gjort, hade hon bara ryckt på axlarna. Enligt barnmorskan var barnet dött men i övrigt ett fullgott gosse barn och det kunde inte ha varit länge dött i moderlivet. Det blev böter för krögerskan för överfall på landsvägen med 40 msm och 3 dsm i skadestånd till hustru Apollonia. Året därpå stod hustru Karin åter inför häradsrätten, men nu som kärande. Hon hade bestulits på en ko och en gödd kalv. Stölden hade begåtts nattetid och fähusdörren hade brutits upp. Det var vinter och snö på marken och man kunde följa tjuvarnas spår i nysnön ända in på Götgatan, men där försvann de i vimlet av andra. Vittnen berättade dock för hustru Karin att kon fanns uppe vid Karlberg hos en båtsman. Hon gick dit och hittade sin ko på angiven ort – båtsmannen hade just köpt kon och när han fått höra om stölden, hade han lyckats hålla kvar den som lett kon till honom, och fört honom inför kämnärsrätten. Hustru Karin fick sin ko åter men kalven var försvunnen. Den för stölden anklagade nekade först men sedan man satt in honom i häktet i avvaktan på transport till Smedjegården erkände han. Han och två kumpaner hade stulit kon och kalven vid Pungpinan. Han namngav båda och rätten lät forska efter dem men fann dem icke. Båda angavs vara skeppare. Ett halvår senare stod krögaren själv som svarande inför häradsrätten. Greve Leijonstedt lät åtala honom för att han rivit ned en gärdesgård som stått kring en hage i Skarpnäck. Erik Westman erkände att han tagit 6o famnar gärdesgård kring oxhagen vid vägen som gick åt ”Ohrnön”. Hustru Karin talade för mannen och sa att han var sjuk och gjort det av oförstånd. På grund av sjukdomen hade han fått avsked från livregementet. Torparna Per Hansson i Koppartappen och Per Olsson i ”Puttmyran” – båda under Sköndal – hade mött krögaren med ett lass gärdsel från Oxhagen. Westman fick böta 6 msm samt betala skadestånd med 5 dkm. Dessutom fick han bekosta en ny gärdesgård med 3 öre pr stör. Hustru Karin friades från medverkan. I oktober 1724 flyttade Westman med hustru från Pungpinan till Tallkrogen. Nya krögare kom, bl.a. den på många ställen i socknen verksamme Olof Fogelstierna med hustru Elisabeth Häger. Paret var vid Pungpinan 1773–75. Niklas Roos, arrendator vid Skärmarbrink, och hans hustru Magdalena Catharina Möller drev krogen från 1778. Det är på den tiden den kallas Pompina, en förskönande omskrivning för känneliga sinnen. Fru Möller-Roos lämnade stället som änka 1795. I stället tog Ulrik Paulin över krögeriet. Hans hustru Brita Christina dog före 1803 och slapp uppleva mannens konkurs det året. Vid Pungpinan hade då en hemsk händelse inträffat – fyra nattgäster hade brutalt slagits ihjäl av en inbrottstjuv. Morden inträffade natten mellan 4 och 5 mars 1803. Offren var de övernattande mamsellerna Maria Margareta Schröder, 43 år, och Anna Catharina Ståhlberg, 18 år, samt barnen Sara Margareta Backman, 7 år, och Isak Lundberg, 4 år. Mördaren fördes så småningom till galgbacken utanför Skanstull. Om det var konkursen eller morden som satte punkt för krögeriet är ovisst men någon krog blev där aldrig mer. Krogstugan fanns kvar ännu 1876 men revs då ned. Torpet var länge fattigstuga för Skarpnäck. I dag är det föreningsrådet som har hand om den fortfarande välhållna stugan.

Morden på krogen Pungpinan

Det var sent på kvällen den 4 mars 1803. I snöyran kom den för inbrott tidigare straffade gardisten Peter Almqvist, utefter vägarna söderut. Han var åter ute efter pengar och hade beväpnat sig med yxa. Pungpinekrogen hade han tidigare besökt, men nu hade han bestämt sig för att tilltvinga sig dagskassan. Krogen låg där nuvarande Shell Skarpnäcksvägen ligger. Torpet som finns kvar intill var sedan 1700-talet ett bostadshus. Krogar efter utfarterna fick särskilt hemvändande bönders pengar, när de sålt varor i stan. Stora Gungan (från Enskede, flyttad till Skansen) är ett annat exempel.

Det var väl inte meningen att det skulle bli så brutalt, men slutade med att Peter mördat krögerskan Maja Schröder, hennes piga samt två barn. Han ertappades redan innan han hunnit fly. Morden väckte stor uppmärksamhet och kungen (Gustav IV Adolf) kom ut för att titta, som så många andra. Avrättningen den 3 augusti blev ännu mer välbesökt. Den ägde rum på Skanstulls Galgbacke (vid Olaus Magnus Väg och Petrejusvägen i Hammarbyhöjden) där avrättningar skedde fram till 1862.

/ Jan Sundin (faktauppgifter från Söder om söder, PA Fogelström)

Kärrtorp och skolan runt 1930

Denna text är tagen ur församlingsbladet 1989. En artikel skriven av Erik Hultsö tidigare rektor vid skolan.

Man har bett mig återge några minnen. 60 år framåt ser oändligt mycket ut. Tänka sig att man då skriver 2049, men 60 år bakåt ser inte alls så mycket ut. Året var alltså 1929. Jag var lärare och min hustru Birgitta var också lärare. Hon placerades då i Skarpnäcks folkskola. Vi bodde i Västerled i Bromma. Med dåtida kommunikationer var det en orimlig anordning. Vi flyttade alltså till Sara Moreas väg. Jag bor fortfarande kvar där. Man kan undra varför husnumren börjar med 101. Saken är den att man tänkte att vägen skulle fortsätta längre norrut bortåt bron över Hammarbyleden – den nuvarande klaffbron. 1929 fanns villorna Sara Moreas väg 102–112. Sträckan Kajsa Vargs väg–Kärrtorpsvägen var planerad men ej utbyggd. Viloparken var en vanlig skog.

I Skarpnäcks folkskola – Skarpnäcks gamla skola var det upprop med de första eleverna, eller lärjungarna – som det hette i officiella sammanhang – den 22 augusti 1929. Skolan har alltså i höst fyllt 60 år. Den hade ritats av byggnadsrådet G Nilsson. Just i år har den genomgått en upprustning och ser ut precis som för 60 år sedan. Den lejongula fasaden är frisk och fin och symbolerna över ingångarna – Aladdins lampa och stjärnan lyser som förr. Jag tycker och tror att Skarpnäcks gamla skola är bland de vackraste skolbyggnaderna i Stockholm. Passa på att se den från Kärrtorpsvägen. Den liknar en klassisk herrgård med huvudbyggnad och två flyglar och pergola emellan. Alla byggnaderna har vackra svarta mansargtak. Det vackraste byggnadsverket i Skarpnäck är naturligtvis Markuskyrkan, men sen kommer Skarpnäcks gamla skola. Jag minns inte minst Luciadagens morgon med levande ljus i alla fönster utåt gården. Det var en vacker tradition under många år. Jag började som lärare där 1931 och var kvar 40 läsår. De klasser som slutade efter åtta år i skolan 1939 hade kamratmöten ivåras – pojkklassen den 7 juni och flickklassen vid läsårsavslutningen 8 juni. Det var roligt att återse de före detta eleverna som 65-åriga män och kvinnor.

Kärrtorp år 1909

Kärrtorp år 1905

I Kärrtorp bodde på 1930-talet fyra personer. Dessutom fanns där en häst, en gris och ett antal höns. Det var familjen Järnström i Kärrtorpet – den lilla torpstugan mitt emot Skarpnäcks nya skola. Järnström var åkare och hade alltså en häst i stallet bredvid stugan. Han körde grus från grustaget vid Fridasborg till olika byggarbetsplatser i Enskede. På vintrarna skötte han snöplogningen av gatorna. En del av Dalen var en grusås. Vid nuvarande Sandsborgs tunnelbanestation låg ett kafé, som hette Fridasborg.

 

 

Skarpnäcks gamla skola

Skarpnäcks gamla skola när Kärrtorp ska byggas

Marken som nu är Kärrtorp, var ett stort koloniområde. På somrarna var det därför mycket folk där, men under vintrarna endast familjen Järnström. De två pojkarna var elever i skolan. Kärrtorpsvägen slutade vid Sara Moreas väg. Där nya skolan ligger låg då en sommarbutik för kolonisterna. Det var en familj Davidsson, som drev denna. De hade också en affär på Tyresövägen i hörnet av Skördevägen. Från Kärrtorpsvägen gick en väg genom koloniområdet ungefär till Länsmansvägens slut. Bortom alla kolonistugorna vidtog då som nu Nackaskogen. Hela Bagarmossen var orörd skogsmark. Hur kom man in till stan? Jo, det var med spårvagn linje 8. Den gick från en vändslinga vid Statsrådsvägen till Slussen. Första hållplatsen var vid korsningen Tyresövägen–Sockenvägen, alltså vid den nuvarande ljusreglerade trafikplatsen. Sedan gick spåren mitt i Sockenvägen förbi spårvägsstallarna, som revs för några år sedan. Nästa hållplats var Åkervägen. Därefter gick spårvägen in på Nynäsvägen med hållplatsen Källvägen. Stora Gungans väg hette då Kyrkogårdsvägen. Det var Enskedes centrum vid denna tid och där var nästa hållplats. Där fanns biograf, apotek, bank och ett antal affärer. Spårvägen fortsatte sedan med hållplats vid Enskedevägen. Den gick över sedan utmed Slakthusområdet, Där Globen nu finns. På Globenområdet finns ännu en liten ljus envåningsbyggnad kvar. Där var hållplatsen Slakthuset. Spårvägen fortsatte sedan via klaffbron över Hammabyleden och Götgatan till Slussen. Resan kostade 25öre till Slussen och 15 öre till Ringvägen. Det var alltså ganska dyrt att åka spårvagn. Betänk att en liter mjölk då inte kostade mer än en spårvägsresa till Skanstull.

I det hus vid Sockenvägen – Tyresövägen där man nu kan köpa barnvagnar var det ett helt litet köpcentrum. I källaren hade Mårdh tillverkning, reparation och försäljning av barnvagnar. I gatuplanet var det mjölkaffär, köttaffär, färghandel och Ekströms sybehörsaffär samt ett ölkafé. Anna Ekström med sybehörsaffären blev mycket gammal. Det är nog några som kommer ihåg henne. Där Servusaffären nu är var det även då Konsum med särskilda avdelningar för mjölk, specerier och kött.

Om byggnationen av Enskedalen

Källan till denna text är tillställd oss av Malin Elldin som bor i Enskededalen.

Jag skrev en uppsats för många år sedan om husen i kvarteren runt där jag bor (Snickarlaget, Murarlaget, Slöjdaren, Byggnadslaget), jag tittade på ritningar, läste föreningsprotokoll etcetera. 1919 ritades gatunätet upp i den här delen av Enskededalen, av Axel Dahlberg. Samma år kom en grupp arbetare/hantverkare med ett förslag till fastighetsnämnden att man som egnahemsägare skulle bidra med en del av arbetet i stället för att betala en kontantinsats på 10%. Idén väckte inget intresse på en gång, så de bestämde sig för att själva bilda en förening, Hem genom eget arbete u.p.a.,och bygga sina egna hus (de ”gulliga” husen i början på Magnebergsvägen byggdes på spekulation av företag). De fick ett visst bidrag från staten. Bland annat kvarteret Murarlaget, Byggnadslaget och Hembyggaren byggdes av den föreningen. Vid ett öppet möte för alla intresserade bildades en ny förening, 1920, som kallade sig Samarbetet u.p.a. och först fick tomter i kvarteren Snickarlaget och Slöjdaren och så småningom fler kvarter. Föreningens medlemmar delades in i lag med 6 hushåll/hus i varje lag. Man hjälptes åt att bygga två hus per år mellan 1921 och 1923. Det lag mitt hus tillhörde hade husen Småstaden 5 och 8 (1922) och Snickarlaget 12, 13 (1921), 4 och 1 (mitt hus), (1923), så husen låg inte bredvid varann.

Föreningen tog lån från Stockholms stad för ett visst antal hus, alla byggnadskostnader betalades av föreningen. Allteftersom husen var klara överfördes lånen på enskilda ägaren om ägaren var skuldfri gentemot föreningen. Alla medlemmar försäkrades genom föreningen och hjälpte också de som blivit sjuka och sackat efter i byggandet.

Jag tror att hela ”kilen” mellan Sockenvägen och Gamla Tyresövägen, med undantag för några hus längs Gamla Tyresövägen (som ligger indragna en bit från gatan) är byggda i början av 20-talet. Även många av husen mellan kyrkogården och Sockenvägen. De första ritningarna gjorde Gustaf E Pettersson. 1922 gav han ut en samling typritningar med ritningar på hus tänkta för arbetare. Jag kan anta att det var hans första ritningar till föreningarna han samlade ihop till en ritningssamling. Han dog ung så Edvin Engström tog över ganska snart.

Så småningom kom egnahemssystemet igång, med enskilda lån med arbetsinsats i stället för kontantinsatser, vilket satte igång byggandet i större fart. Då började snickerier också att prefabricera delar. Och det var väl då större områden som Kärringstan och Skarpnäck byggdes. Jag tycker det är intressant att husen omkring mitt hus är byggda före det systemet.Det var fantastiskt att läsa protokollen från föreningens alla möten, de präglades verkligen av nybyggaranda och föreningskänsla.

Uppdaterat 2014-02-25