Boendet

Sigbrit Kustner i sitt kök.

Sigbrit Kustner i sitt kök.

Våra hus var från början utrustade med den tidens bekvämligheter. Vatten, avlopp, el och centralvärme. I Pungpinan fanns från början bara en telefonhytt. Trädgårdarna hade samma naturförutsättningar som idag.

Tiden fram till 1950-talet skilde sig mycket från idag. Att elda med koks eller ved var en utmaning. Underutvecklade tvätt- och badutrymmen gjorde t.ex. att skolan ända fram till 1960 hade bad på schemat, i eget badhus med bassäng.

Trädgården hade en annan nyttofunktion än idag, där potatis var vanlig och förstås fruktträd och bärbuskar. Framför allt under kriget hade man också kaniner och höns. Matberedningen var tyngre än idag i de för oss primitiva köken, där en gasspis oftast var den enda köksmaskinen.

Det vi tycker är nu, blir ju för nästa generation. Skicka in din berättelse, och foton, så sparar vi det i föreningens arkiv eller publicerar det här. Ifall du har bilder från dina föräldrar så kopierar vi gärna.

Berättelserna ligger i bokstavsordning.

Arbetsvägen 3
Arbetsvägen 10
Hagtornsvägen 42
Hagtornsvägen 49
Lagmansvägen 10
Nämndemansbacken
Nämndemansbacken 132
Nämndemansbacken 19
Nämndemansbacken, Riksmarsken
Presidentvägen 23
Pungpinetorpet
Riksrådsvägen 38
Rönnvägen 9
Skattmästarvägen 6
Sockenvägen 546
Sockenvägen 555
Statsrådsvägen 1
Tistelvägen 31
Trevna gränd 8
Trohetsvägen 17
Trohetsvägen 16
Trohetsvägen 22

Lyssna på hur Helge Karlsson, född 1900, byggde sitt hus och levde i Pungpinan (24 minuter).

Boendet förr och nu

Husens energiförsörjning

Husen fick från början anslutning till stadsgasnätet. Gasen användes i första hand till gasspisarna. Vissa tvättstugor hade gasvärmd gryta i källaren. Hus med badrum hade i vissa fall en gasvärmd varmvattenberedare av koppar på väggen i badrummet eller köket.

Gas för uppvärmning var inte ekonomiskt intressant. Gasmätare hängde på väggen intill spisen, och matades med gaspolletter som köptes t ex i Pressbyråkiosken. Med något års mellanrum kom Gasverkets kontrollant och såg över mätaren och tömde den på polletter.

Alla husen fick murade skorstenar. Omkring 1925 var centralvärme i småhus ännu en nymodighet. Pannan eldades vanligtvis med koks, men även kol- och vedeldning förekom. I källaren fanns både pannrum och bränslerum, båda med eternitklätt tak för brandfarans skull. En säck om en hektoliter kostade ca 2 kronor. Ett av källarfönstren var anpassat som koksintag, med plåtbeklädnad som skydd.

Mannarna som lämpade in kokssäckarna hade en mantel av skinn över huvud och skuldror. De var svartare än sotare i ansiktet och om händerna. Med en elegant knick med skuldran for den tunga säcken över axeln och tömdes genom det uppställda fönstret med ett dammoln ner i koksbingen.

Oljeeldning blev möjlig först efter kriget då oljetankar grävdes då ner i många trädgårdar och pannan försågs med brännare. Även uppvärmning med gas blev vanligt. Gas var dyrare än olja, men mer bekvämt. I början på 1970-talet kostade en kubikmeter olja en dryg hundralapp. Vid oljekrisen 1973 tredubblades priset snabbt. Elpatroner i pannan blev då vanligt.

Idag är både oljepannorna och elpannor omoderna och oekonomiska. Många har valt värmepumpar istället som hämtar billig energi från berggrunden.

Hygien och tvätt

Då man cyklade till Flaten för att bada fanns tvål med i bagaget. Man passade på att tvätta sig för hemma fanns inget badrum. I bästa fall fanns ett kar i tvättstugan och vattnet värmdes i pannmuren. En omständlig procedur som gjordes en gång i veckan, hela familjen efter varandra. Pannmuren var vedeldad eller gaseldad.

I Skarpnäcks gamla skola stod bad på schemat. I ena flygeln fanns badet, Berit berättar från slutet av 50-talet: Vi stod på rad vid tvättställ och en baderska såg till att alla tvättade sig ordentligt därefter fick man bada/simma i den lilla bassängen.

I pannmuren kokades också tvätten. Då det var tungt att vrida ur lakan och stora dukar så vattnet pressades ur med en maskin som hade två trävalsar och drevs med en vev, minns Ingrid. Tvätten hängdes i trädgården, stora delar av den var streckad, antingen mellan äppelträden eller vid en särskild ställning. Under 50-och 60-talen då många hemmafruar började arbeta deltid, underlättades det tunga arbetet med tvätten av att kommunen drev ”tvättar”. Ingrid och hennes mamma åkte till Kärrtorpstvätten, Kärrtorpsvägen-Nytorpsgärdet. På en kväll blev både tvätten och manglingen klar. Tvättmaskinerna gjorde sitt intåg under 50 och 60-talen.

Trädgården

Matkällaren var en viktig del av huset. Allt togs tillvara av bär, grönsaker och potatis som odlats på den egna tomten. Kaniner i burar och höns i källaren var inte ovanligt under krigsåren. Då utnyttjades även marken utanför tomterna till potatisodling t.ex. i Pungpinan utefter Tyresövägen. Potatisodlingen fortsatte där även efter kriget. Det fanns och finns fortfarande nyponbuskar längs våra gator och en viss tid i slutet av sommaren fick man tillstånd att plocka nyponen. Då fick hemmafruarna på gatan passa på tidigt för också fruarna från sta´n kom och plockade. Det serverades mycket nyponsoppa (med klipulver) på den tiden.

Trädgårdarna hade gott om äppelträd. Ingrid Konnbjer berättar att hennes mamma plockade Transparent Blanche i en stor tvättkorg och drog den på cykeln till torghandeln vid Stora Gungans väg, där hon sålde äpplena. Många lämnade sina äpplen till musteriet Sefyr i hörnet av Kajsa Wargs väg och Åkervägen. Verksamheten startade 1939 och pågick i ca 40 år. För att försäkra sig om en god äppelskörd anlitades Trädgårdsstadsföreningens trädbeskärare och inte minst trädbesprutare. Trädbesprutningen upphörde i början på 1980-talet då de ”effektiva” gifterna förbjöds.

Trädgårdarna på 50-talet liknade små drivhus med blommor som stod tätt. Cajsa Sträng berättar: I början av sommaren skulle man sätta plantor. Vi cyklade genom kolonin en liten bit in i skogen (där Norra Sköndal ligger nu). Där låg Ryssbo, en liten, liten handelsträdgård där det var billigt att köpa plantor och med hem på pakethållaren hade man en låda full med violer, tagetes och lite annat. Många trädgårdar hade flaggstång. Den var placerad centralt i trädgården och ofta omgärdad av en perenn blomsterrabatt.

Detta material är sammanställt av Berit Sundberg och Hans Severinsson till föreningens 80 års skrift.

 

Arbetsvägen 3

Intervju med Ingrid Konnbjer, som bor i sitt föräldrahem. Hon är född i huset

Föräldrarna och en äldre bror flyttade in 1932. Övervåningen var ej inredd då, men huset var ändå stort jämfört med den 1:a på Södertörnsvägen som de flyttade från. Södertörnsvägen var f.d. Nynäsvägen genom gamla Enskede. Affären i Pungpinan ägdes av mjölkcentralen och förestods av tant Rangard. Affären var en träffpunkt men det var ändå inte ovanligt att någon hemmafru ropade till sig ett grannbarn och bad det att gå och handla. För besväret tjänade man en slant.

Ur Stockholms Villastäder 1943

Ur Stockholms Villastäder 1943

Ingrid berättar att dom hade kaniner i burar på tomten under krigsåren. De flesta odlade potatis utefter Tyresövägen utanför tomterna. Det hade man flera år efter kriget också. Trädgården hade gott om äppelträd. Ingrids mamma plockade Transparent Blanch i en stor tvättkorg och drog den på cykeln till torghandeln vid Stora Gungans väg, där hon sålde äpplena.

Kyrkogårdsmuren byggdes under 20- och 30-talen som AK-arbete, dvs av Statens Arbetslöshetskommission skapade arbeten. Ingrids pappa var med och byggde den. Futtarna (arbetarbodarna), som de hade var i mycket dåligt skick. Det berättas att kvinnorna från Pungpinan gick dit och skurade och hade mat med sig. Naturligtvis var det uppskattat av arbetarna.

Ingrid gick sex år i Skarpnäcks skola därefter Sofia kommunala flickskola i sex år. Vid busshållplatsen ”Bagarmossvägen” träffade Ingrid en av sina klasskamrater från Sofia, som bodde på Ringvägen. Kamraten hade kolonistuga här i Skarpnäck och utbrast ”Bor du här på landet året om?”.

I Torpet gick Ingrid i söndagsskola hos farbror Josef. Det fanns en tramporgel som spelades av en kvinna. Verksamheten bedrevs av Baptistförbundet, en filial till deras församling i Enskede. Ingrid gick i flera år, så hennes mamma sa ”behöver ni gå i söndagsskola för att planera dagens besök på matiné?”. Matiné såg Ingrid och hennes kamrater på någon av biograferna på Götgatan. Längre upp i tonåren så var det Götgatans biografer som lockade, alltid söndagskvällar och med tillhörande promenad Götgatan fram och tillbaka.

Det fanns ungdomsverksamhet i Torpet. Ingrid berättar att Trio med Bumba var där liksom Harriet Andersson. Den bedrevs bl.a. av Arne Rågsjö och Anna-Caisa Sträng.

Under 40-talet så fanns det gått om lekkamrater i Pungpinan. Förbjudna lekar var att krypa i bunkers på Skarpnäcksfältet och tillåtna lekar var kull på skridskobanan vid skolan. I Pungpinan fanns det två hus som ägdes av Stockholms stad. De användes som tjänstebostad. T.ex. bodde skridskobanevaktmästaren i ett av dessa, hörnet Lugna gatan–Flitgränd.

Flatensjön, när då?

Flatensjön, när då?

Naturligtvis cyklade man till Flaten. Med i bagaget fanns tvål, man passade på att tvätta sig för hemma fanns inget badrum. Det fanns ett kar i tvättstugan och vattnet värmdes i pannmuren. En omständlig procedur som gjordes en gång i veckan, hela familjen efter varandra. I pannmuren kokades också tvätten. Då det var tungt att vrida ur lakan och stora dukar så pressades vattnet ur med en maskin med två trävalsar som drevs med en vev, minns Ingrid. Tvätten hängdes i trädgården, stora delar av den var streckad. Pannmuren var vedeldad men övrig värme kom från kokseldning. Ingrid minns fortfarande ljudet då hennes pappa ”picklade pannan” varje morgon. Det var att skaka ned den gamla askan innan ny koks skyfflades in. Under 50- och 60-talen underlättades det tunga arbetet med tvätten av att kommunen drev ”tvättar”. Ingrid och hennes mamma åkte till Kärrtorpstvätten, Kärrtorpsvägen–Nytorpsgärdet. Tvätt och mangling, allt blev klart på en kväll. Det var först då Ingrid själv fick barn som huset försågs med egen tvättmaskin.

Ingrid minns att hennes föräldrar lejde hantverkare för olika arbeten som skulle göras i huset. Numera gör man mer av sådant själv. Även trädbeskärning gör man själv i större utsträckning numera. Trädbesprutning och beskärning utfördes via Trädgårdsstadsföreningen fram till 1980-talet. Ofta var det spårvägare som åtog sig och utförde detta på sina s.k. fridagar. De arbetade ju kvällar och helger.

Vid årsskiftet 1960 gifte sig Ingrid och övertalades av sin bror överta huset. Hon tyckte det kändes lite konstigt att bo kvar. Hon ville ha en modern lägenhet med klädkammare, som hennes väninnor skaffat sig.

Första dottern föddes 1964. Då Ingrid arbetade ett par dagar i veckan var hennes mamma barnvakt. Pungpinan hade ännu inte genomgått något generationsskifte. Men några lekkamrater hittade mormor. Året innan äldsta dottern skulle börja skolan så gick hon på lekis vid Kanslersvägen. Hos Vivan Larsson, som var många, många Skarpnäcksbarns lekisfröken.

Ingrid har aldrig ångrat att hon förblev Pungpinabo. Men det har blivit större omflyttning och hon känner inte grannarna så som det var förr.

 

Arbetsvägen 10

Från skrift sammanställd 1980 av Cajsa Sträng med liten komplettering på slutet.

Mitt Skarpnäck 1950-1980

Klockan är ännu inte två på natten till den fjortonde april. Denna dag skall vi lämna huset som varit vårt hem i över trettio år. Trädgården är vacker i år som om våren kommit för att stanna. Det är varmt och soligt som om det var juli och vi kan ha dörrar och fönster öppna på dagarna.

Kärrtorps centrum 1955

Kärrtorps centrum 1955

I detta hus skall en annan familj flytta in och när vi nästa gång kommer till Skarpnäck har vi inte hemortsrätt här. Under påsken var jag ute på avskedspromenader. Jag startade redan på skärtorsdag då jag rundade Skarpnäcks gård. Det var en så typisk skärtorsdag just så som man nästan alltid finner den. Det är morgontid och vårbräckning en slags aning. Påskaftonen gick jag åt andra hållet och köpte ett par saker i Servus vid rondellen och sneddade över till Hemmet för gamla. Ida Berg som jag någon gång besöker är från Bohuslän. (Underligt att hon skulle hamna här. Det är just inte så många bohuslänningar man träffar på här i Stockholm.) Jag stannade en god stund hos Ida på hemmet.

På torget i Kärrtorp var allt i sin ordning. Roligt att de små affärerna fortfarande finns kvar. Domus, Reflexen och tunnelbanestationen, allt i den grå påskfriden. Buss 181 står vid sin hållplats. Det vanliga gänget som brukar sitta på sofforna lite här och där syns inte till. Troligen har de dragit sig inomhus för att fira påsk.

Mitt Skarpnäck, axplock

Det var nästan vårväder då vi flyttade in på Arbetsvägen den 25 februari 1950. Gräsmattan var grön och vi ställde våra ägodelar där medan vi lastade av flyttlasset. Inne i huset hängde gardinerna kvar i alla rum och även en del möbler hade Rundgren, förre ägaren, överlåtit åt oss.

Dagarna blev inte alltid så lätta i det här huset men det fanns hela tiden en slags stadga som på något sätt följde själva fastigheten. I närmare fyra år hyrde vi ut ett rum till en ung pojke. Han åt hos oss och jag skötte hans tvätt. Efter en tid tog jag emot dagbarn och det blev små inkomster. På vintern 51 började jag arbeta,som extra till att börja med, i kiosken. Längre fram på våren blev det varje dag.

Kiosken eller kaféet var inrymt i en liten vit byggnad som låg där busshållplatsen ligger nu. Huset var uppdelat i ett stort rum som var kafélokal, samt köket som också var kiosk och förråd. Vi eldade med ved i köksspisen, bra när det var kallt ute men väl varmt varma dagar. Det fanns en utgång på baksidan av huset som vette mot själva tomten, en ganska stor grusbelagd fyrkant. På sommaren flyttade vi ut bord och stolar dit där kyrkogårdsbesökare och andra gäster kunde dricka sitt kaffe under de fina björkarna som omramade tomten. Läskedrycker gick bra sommartid och dessa förvarades i ett litet förråd som man nådde genom en lucka i köksgolvet. Den här lilla källaren var ett förstklassigt kylskåp, men inte bekvämt precis. Besökarna ändrade nå beställningarna det var tungt att springa i det grova gruset, och det kändes som en evighet innan man äntligen hade flaskorna på bordet. Det kunde bli hårda arbetsdagar, särskilt helgdagar då man kunde få arbeta i åtta timmar utan rast. Men det var ett roligt arbete.

Barnen kom med sina 2-öringar och 5-öringar för att köpa godis och de som inte hade pengar gick till vattentanken på väggen där det hängde en skopa. Skopan hade genom åren blivit lite rostig men vattnet smakade bra ändå i den. Ja, så började min första tid i Pungpinan.

Vi handlade i Ljungdahls affär som Karin och Hadar Åhgren efter en kort tid övertog. Den här affären låg på Bagarmossvägen där den börjar vid Lugna gatan och var inrymd i ett ganska stort rött hus med cementerad trappa med järnräcke. Man kunde gå uppför trappan från två håll. Till vänster när man kom in låg mjölkbutiken och till höger speceri och köttaffären. Mat måste man ju ha och det var roligt att handla i den lilla affären.

Vid rondellen Kärrtorpsvägen och Tyresövägen fanns en riktig fiskaffär och i samma hus kunde man hälsa på Gullan Lagerkvist på postkontoret, numera färgaffär. Där barnvagnsaffären nu ligger fanns en fin liten sybehörsaffär där man kunde tillfredsställa sina vardagsdrömmar. En stuv till ett par nya gardiner, lite underkläder och strumpor, tråd och annat.

Vägg i vägg med sybehören låg ett av de där gamla sortens ölkaféer som serverade en varmrätt. Den pytt-i-panna man fick här glömmer jag aldrig. Den var mustig och fyllig i smaken såsom man aldrig lyckas få den hemma. Gick man förbi den gamla dansbanan och följde Arbetsvägen uppför backen och fortsatte man genom skogen kunde man ta sig en handfull blåbär på vägen mot gamla åttans hållplats. Där på Skattmästarvägen fanns en damfrisering, tobaksaffär, pressbyråkiosk o.s.v.

I början av sommaren skulle man sätta plantor. Vi cyklade genom Kolonin en liten bit in i skogen. Där låg Ryssbo, en liten handelsträdgård i miniatyr. Det var billigt att köpa plantor och med hem på pakethållaren hade man en packlåda full med violer, tagetes och lite annat. Trädgårdarna liknade då på 50-talet små drivhus med blommor som stod tätt. Någon gäst kunde gissa nå att det var ett slags tävlan mellan husägarna men riktigt så tror jag inte att det var. Snarare en slags skönhetsdröm som man försökte att förverkliga. Trädgårdarna var för många skötebarnet. Bäst av allt minns jag från denna tid rytmen av de olika årstiderna. Livets sommar då dofter och färger är starka. Att gå i daggvått gräs, att tidigt om morgonen hänga tvätt, att plocka ner den i skymningen, det går in i minnet och stannar där.

Till synintrycken, de som stannar kvar på näthinnan hör Gravsmyckningens Dag. Morgonen då planen framför kyrkogårdsplanen var packad av människor som köpte kransar och ljuslyktor till sina kära gravar. På kvällen tändes alla lyktor och hela kyrkogården var som ett hav av ljus.

Mitt Skarpnäck tillägnat Arne

Jag träffade Arne Rågsjö första gången vid Flatenbadet redan första året vi hade kommit till Skarpnäck men det hade blivit 1951+ när vi började arbeta tillsammans i den nystartade ungdomsverksamheten. Kerstin Larsson, vår granne på Arbetsvägen 6, slöt sig utan påstötning till oss och det blev en spännande tid för oss tre. Med ungdomsträffar 3–4 gånger i veckan på kvällarna i det lilla Pungpinetorpet som för det mesta var packat av ungdomar, inte bara från Skarpnäck utan även från andra håll, kunde det ibland kännas nästan slitigt. Vi fick själva städa lokalen, golven var tungtvättade och mycket smutsiga, särskilt vintertid, och den ersättning vi hade var så liten att den kan räknas som symbolisk. Men det var bara att gno på och inte ge tappt. Arne gick före med gott exempel och han höll i trådarna. När det gällde att leta upp kändisar och få dem att ställa upp var han ett fenomen. Ungdottern tog detta som en helt naturlig sak då, men när de blivit äldre har de förstått att det låg en hel del arbete bakom. Jag har hört att de sagt bland annat. ”Vem annan än Rågsjö skulle kunna få hit till Torpet Charlie Norman och hans jazz-band. Tänk vad otacksamma vi var.”

Studiecirkel på torpet

Studiecirkel på torpet

I Kerstin Larsson hade vi en stor tillgång. Kerstin hade många gåvor. Hon hade god hand med ungdom, var musikalisk och då vi ett år vid lussetid satte igång med en basar för att tjäna ihop pengar till ett piano övade hon in Luciasånger med Lucia och tärnor och jag kan försäkra att det var söta och duktiga flickor som uppträdde i det Luciatåget.

Vi lärde oss att tigga på ett fint sätt. Någon tid före den aktuella basaren startade Kerstin och jag en morgon för att besöka affärer och skaffa oss lite saker till försäljning. Med oss hade vi ett papper, ett slags intyg från Ungdomsrådet, att vi hade deras medgivande att bedriva bettleri. Den dagen blev en av de roligaste vi varit med om. Vi blev väl mottagna i de flesta affärer och med oss hem på kvällen hade vi alla möjliga gamla originella pryttlar som man hade dragit fram till oss ur dammiga gömmor.

Både flickorna och pojkarna visade sig inte bara intresserade utan också mycket duktiga med att förfärdiga olika saker. Flickorna sydde dukar m.m. och pojkarna band julkärvar. Arne hade skaffat säd från någon bondgård och det blev riktigt mycket pengar av det lasset. Kaffe och bröd serverades och basaren blev en succé. Arne kunde inhandla pianot och jag behöver inte tala om att vi var stolta och glada.

En sak vill jag nämna. Vi hade ett litet inte oävet bibliotek av böcker som vi hade tiggt ihop och utlåningen gick bra. Vidare tillhandahöll vi läskedrycker till inköpspris. Ungdomarna hade inte särskilt gott om pengar och det blev ofta ”pina i pungen” för dem.

Efter en tid började vi fundera över om vi inte skulle kunna göra något för de äldre. Det var inte så mycket annat att göra än att börja bearbeta prästen i församlingen och vi fick lite pengar den vägen faktiskt.

Olika präster hjälpte oss även med underhållningen och nu i minnets ljus tycker jag att det var utmärkta program. Torne Thiren, ”sjukhusprästen” var en verkligt stor upplevelse då han härmade fåglarnas sång och spelade på sin fiol. Han verkade ursprunglig, bohemisk och asketisk såsom en sann profet och förkunnare förväntas vara för att övertyga, Vid ett annat samkväm höll en annan präst föredrag och visade bilder från Japan där han tjänstgjort en längre tid o.s.v.

Så många gånger orkade vi inte med dessa tillställningar som vi verkligen arbetade mycket för så att de skulle bli trivsamma. Kerstin och jag bakade kaffebrödet och dukade fint med egna dukar och ljusstakar m.m. Ungdomsverksamheten såsom jag har beskrivit den höll i sig till -58. Då gjorde TV sitt intåg mer allmänt i hemmen, stereo blev allt mer vanlig och vår verksamhet ebbade ut så småningom.

Efter denna tid hyrdes torpet ut till föreningar av olika slag. Tiderna förändrades ganska markant då. Torpet fick anslag till städning och från våren -65 till hösten -67 skötte jag det arbetet som i och för sig var bra och dessutom tidsenligt betalt. Till sist Arne, Du var mänsklig och bra!

I den tidigare uppsatsen om Skarpnäcks församling citeras Fogelström där han berättar om Pung-Pinans krog, torpet o.s.v. Men att Pungpinan fått sitt namn av att vägfarande på sin hemfärd från staden pinade de sista örena ur pengapungen har inte kommit med.

Kompletterande skrivning av Birgitta Einarsson 2007, nu boende i det hus Cajsa bebodde.

Cajsa och Gustaf flyttade till den ort varifrån Cajsa kom, Hunnebostrand vill jag minnas. När vi hade köpt huset blev vi bjudna på kaffe en söndag, så att Gustaf kunde utbilda min man i trädbeskärning, hantering av pannan osv. En av påskdagarna blev vi bjudna på lunch på Gondolen. Det ingick vid försäljning av huset enligt Cajsa, för så hade den förste ägaren gjort för dem. Dessutom lämnade hon kvar gardiner i alla fönster, för att det skulle se bebott ut. Det var välkommet, då vi kom från en liten lägenhet med mycket stora fönster. Vi höll lite kontakt med ett litet julbrev ända till Gustaf dog, 1984 (uppgiften tagen ur minnet, kan vara fel) och Cajsa dog ett år eller två därefter. Ola, deras son arbetade på bilprovningen i Jordbro för några år sedan, där min man träffade honom. Cajsa umgicks med grannfrun på nr. 12, Margaretha, som jag träffade i höstas och då bodde hon på Skarpnäcksfältet. Den person som kände både Cajsa och Margaretha är Ingrid Konnbjer på nr. 3. Jag kommer ihåg Cajsa som en mycket varm och omtänksamma person med mycket gott humör.

 

Hagtornsvägen 42

Hasse Severinsson berättar själv.

Kalles jättepoppel vid åttans vändhållplats

Kalle Lindqvist kom från Gamleby i Småland, utbildades vid Alnarp och började 1921 vid parkförvaltningens Skarpnäcks distrikt. Han bosatte sig efter giftermålet med värmlandsflickan Jenny i en 1930 nybyggd lägenhet på Sockenvägen 475. Som trädgårdsarbetare var han med om att plantera alla träd och buskar i den framväxande Skarpnäcks Trädgårdsstad. Snart blev han utsedd till förman, med arbetsledaransvar för sitt distrikt. Kontoret förlades till torpet Kärrtorp.

Karl Lindqvist klipper häcken vid hållplats Tyresövägen, 1927.

Karl Lindqvist klipper häcken vid hållplats Tyresövägen, 1927.

Jag ska här berätta om mina många kontakter med denne man. Kring 1960 träffade jag min livskamrat Agneta, Kalles dotterdotter, uppvuxen i samma hus på Sockenvägen. Kalle hade då nyligen pensionerats från att i 40 år jobbat med att hålla vår närmiljö i prydligt skick. Jag fick i Kalle en outsinlig källa till kunskap om köksväxtodling och prydnadsväxter. (Han var en hejare på fiske också, det blev jag varse när vi lurade gammelgäddor i Drevviken, vid hans sommarställe i Trollbäcken. Jag rodde och han skötte draget.)

Agneta hade som småskoleelev i Skarpnäcks Gamla Skola daglig kontakt med morfar som huserade i torpet tvärs över gatan.

Efter att jag övertagit föräldrahuset på Hagtornsvägen var Kalle ofta gäst hos oss. Vid promenader i grannskapet berättade han om alla träd och buskar, med latinska namn och allt. En Abies pungens glauca i triangeln i Kyrkogårdens ände. Välväxta Sorbus intermedia längs Skrivarvägen. Vackert tuktade Tilia vulgaris utanför Skogskyrkogården. Och så den praktfulla Populus trichocarpa vid hörnet Skattmästarvägen – Tistelvägen.

En björkstam med spår av att undertecknad skördat näver 1949.

En björkstam med spår av att undertecknad skördat näver 1949.

En vacker björk som Kalle planterat på Hagtornsvägen hade skadad näver. Jag erkände för honom att jag som pojke var orsak till skadan, i iver att slöjda en näverask till mor, men blev ertappad på brottsplatsen av en parkvakt. ”Jaså, den rackaren var du!” Vi hade alltså träffats tidigare.

Längs vår tomtgräns mot bergsknallen bakom finns en låg betongmur vars funktion jag undrat över. Kalle berättade att han gjutit den 1926, efter att ett störtregn medfört skador på den nyanlagda trädgården vid huset som senare blev mitt barndomshem.

Där åttans spårvagn vände, där dagiset Kulingen på Talmansgränd nu ligger, fanns och finns en lövträdsdunge. Där stod en vacker jättepoppel, över 20 meter hög, med enorm krona och med en stam som det behövdes fyra vuxna att nå om. ”Det här trädet har jag planterat, stammen var då som din arm”, sa Kalle till dotterdotter Agneta.

När jag startade egen firma 1979 inredde jag mitt första kontor i den strax innan nedlagda herrfriseringen mitt emot där spårvagnen vände (nuvarande Talmansgränd 1). Spåren hade då tagits bort, där fanns istället en vändslinga för buss och en kiosk.

En dag såg jag från kontorets fönster att parkgubbarna gav sig på jättepoppeln med skylift och motorsågar, och kapade alla stora grenar. Åtgärden var en följd av de stora grundskadorna på husen på bland annat Tistelvägen, som skylldes på jättepoppeln och på de stora almarna på Tistelvägen. Almarna var vid den tiden redan fällda. Den ståtliga poppeln såg nu ut som en gigantisk bropelare, en sorglig syn. Samma dag blev den 84-årige Kalle allvarligt sjuk och inlagd på sjukhus. Han repade sig aldrig. Trädet repade sig inte heller, det var för hårt beskuret. På våren efter märktes att trädet var döende.

Ett halvår efter den brutala beskärningen blev jag vittne till att ett parklag med extralånga motorsågar fällde trädet helt. Agneta kom då ner och berättade för trädfällarna om jättepoppelns historia, och att Kalle avlidit dagen innan. Vi fick därefter av det skärrade parklaget en bit av en gren som minne, en omfångsrik huggkubbe. Den var helt intakt hos oss i tio år, innan den snabbt föll sönder av röta.

Pojkäventyr kring 1950

Jag tänker tillbaka på pojkåren och alla platser här i Skarpnäck där lek och äventyr upplevdes.

Stora kärret, där Nämndemansbackens norra kvarter byggdes 1962. Där fanns grodor och vattenödlor, och runt vattnet växte odon och doftade pors. Här grundades mitt naturintresse.

Platsen för majbrasan, dit Shellmacken flyttade omkring 1960. Vid brasan satt vi grabbar uppklättrade i den flerstammiga tallen och kastade ettöres stenkulor i elden. De smällde rätt bra. Brasan kröntes med ett stort bildäck på en påle, och det var högtidligt när däcket tog eld medan vårsångerna ljöd.

Festplatsen i skogen ovanför Arbetsvägen, där Nämndemansbackens östra kvarter nu ligger. Där fanns dansbana, tombola och luftgevärsskytte, som jag var för liten för att få nyttja.

De stora dikena. Ett gick längs gångvägen från Kanslersvägen ner mot fältet. Nere på fältet fanns ännu ett, farligt djupt men spännande.

Åttans vändhållplats, där dagiset Kulingen nu ligger, på Talmansgränd. Där kunde en tioöring bli till en 25-öring, om man la den på rälsen och sedan gömde sig för spårvagnsförarens vrede. Där fanns också en dricksvattenpelare som inte utan risk kunde användas att hoppa bock över. Strax intill, vid jättepoppeln, fanns en branddamm, som med hänsyn till barnens säkerhet täckts över med ett koniskt tak av plank. Plankorna hade börjat ruttna, så det taket var förbjuden lekplats. Den blåa pressbyråkiosken vid hållplatsen hade ett trägaller på marken framför luckan. Under den kunde man hitta en slant emellanåt.

En annan kiosk, den gula, låg mittemot Tyresövägen vid korsningen med Skattmästarvägen. Också med trägaller.

Där Hagtornsvägen korsar Tyresövägen (den hette inte ”Gamla” då) stannade sommartid Flatenbussarna, fulla av söderungar. De överfulla körde förbi. Där stod vi, med en tygpåse med badgrejor och en emaljmugg, och hoppades att det skulle komma en buss som tog upp oss. Väl ombord gjordes under ett väldigt skrikande ett demokratiskt val i frågan om bussföraren skulle välja gamla eller nya vägen. Den ursprungliga Tyresövägen, nuvarande Skarpnäcksvägen, trafikerades då ännu med vissa av de blekgula bussarna till Tyresö och Vendelsö. Väl framme vid barnbadet vid Flaten väntade en oändlig kö för att få muggen fylld med mjölk och få en doftande nybakad slät bulle till.

I högra flygeln på det gula tegelhuset med nuvarande adress Statsrådsvägen 11 (dåvarande Sockenvägen) hade Konsum en mjölkbutik. Där hade jag dagligen ett beting att handla 5 liter mjölk i en rostfri bytta att kånkas hem till vår stora syskonskara. Mjölken skopades från stora plåtkärl, placerade i ett isvattenförsett betongkar. På hemvägen passerades Janssons Speceriaffär på Skattmästarvägen.

I korsningen Sockenvägen–Tyresövägen fanns då som nu Konsum. Den bestod då av tre separata butiker, en för mjölk, en för speceri och en för chark. Den sistnämnda hade vattenbegjutet fönster. Separeringen av butiksdelarna var lagligt påbjuden. Utanför fanns en granitho med tillhörande vattenpost för hästar. Ett och annat hästdrivet ekipage passerade ännu vid denna tid, bland annat från bryggerier. Av kusken kunde man få hö att mata hästen med. För övrigt fanns i korsningen två färgaffärer, en sybehörsaffär och ett ölkafé.

Motortävling på Skarpnäckfältet

Motortävling på Skarpnäcksfältet

På Skarpnäcksfältet var det stor fest när det var biltävlingar. Särskilt minns jag några stockcar-tävlingar. De fordon som inte var vrak vid starten blev det under loppets gång. En Volvosugga hade bakrutesdekalen ”En gammal Volvo under utkörning” (En ny Volvo PV hade vid denna tid dekalen ”En ny Volvo under inkörning”.) Emellan tävlingsdagarna kunde man vid stängslet till flygplatsen beundra segelflygets starter och landningar.

På Skarpnäcksfältets södra del fanns länge en terrängbana för cyklar. Dock var den bana som fanns vid Slakthusets dammar mycket vassare.

Skogskyrkogårdens mur var en olovlig men äventyrlig lek- och klätterplats. Lovliga lekplatser fanns då som nu i många av villakvarteren. Skillnaden är att de då var fulla av ungar.

 

Hagtornsvägen 49

Ur en intervju med Skarpnäcks äldsta innevånare.
Nedtecknat av Hans Severinsson i 38:an, i augusti 2007.

Sonja Fredendahl föddes 14 augusti 1906 och växte upp i ett nybyggt hus på S:t Eriksgatan. Fadern Abbe Segersson hade tre skomakerier i staden tillsammans med sin fru Bele. Specialiteten var ryska filtstövlar, valenki, som sålde bra. Det svartbruna trähuset i Skarpnäck köpte familjen 1932 av postmästaren Per-August Svensson, men då var det uthyrt. Priset för huset, 21.500 kronor, blev i efterhand reducerat med 500 på grund av förekomsten av väggohyra. Bottenvåningen hyrdes av en ungkarl från Göteborg, och övervåningen av det äldre paret Möller. Huset byggdes 1925 av snickarmästare Andersson. Familjen Segersson flyttade in i sitt hus först 1935. Sonja flyttade1936 ifrån föräldrarna till Enköping och till jobb på apoteket där. Efter sex år gick flytten med man och dotter till en lägenhet i Älvsjö. Efter uppbrott i äktenskapet flyttade Sonja 1948 med dottern Berit och nye maken Gunnar Fredendahl tillbaka till föräldrahemmet på Hagtornsvägen och lägenheten på övervåningen. Där har Sonja ännu sitt hem. Änka blev hon redan 1967. Föräldrarna behöll bottenvåningen i hela sina liv. Sedan dess har bottenvåningen hyrts ut.

Sonja var liksom sin man musiker. Sonja spelade fiol i kammarorkestrar och på Hamburger Börs, Operakällaren och andra restauranger. Repertoaren var i huvudsak klassisk. Gunnar var kapellmästare, var pianopedagog i kommunala musikskolan och gav pianolektioner i hemmet. Flygeln står ännu kvar på övervåningen i huset. Undrar hur den kom dit.

Nuvarande ägaren har tagit fram den gamla panelen.

Nuvarande ägaren har tagit fram den gamla panelen.

Här är några av Sonjas minnen om huset. Från början hade det mörkbrun träfasad. Fasaden reveterades på 1940-talet. Efter att sotaren orsakat en stor putssläppa genom oförsiktighet med stegen putsades fasaden om av duktiga finländare omkring 1960. Än idag är fasadputsen ovanligt vacker.

Vinden inreddes till sovrum 1948 och där har Sonja sedan dess dagligen äntrat den branta trappan. Samtidigt gjorde en genomgripande ombyggnad invändigt. Köket på övervåningen som tidigare var mycket enkelt fick skåp och ho. (Kylskåp kom först på 60-talet.) Golven lades om till parkett, fönstren byttes ut och en taklucka togs upp för att underlätta för sotaren.

Huset hade från början centralvärme som eldades med ved eller kol, senare med koks. Veden levererades färdighuggen från en vedhandlare. Det var i huvudsak Beles lott att hålla pannan igång. I köket fanns på väggen en gaseldad kopparberedare för varmvatten. Det finns sedan byggåret en öppen spis i bottenvåningen.

I källaren fanns garage där på 50-talet familjens Wolseley kunde pressas in. Tvättstugan hade gaseldad pannmur och ett betongkar för blötläggning som ännu finns kvar. Egen mangel hade man redan på 30-talet. Bakom pannan fanns det gemensamma badrummet.

Trädgården har alltid varit välskött och givit goda skördar av bär och frukt, trots skuggan från stora granar och tallar och trots dålig odlingsjord. På bergstomten har åtskilliga lass matjord lagts på.

Här är några minnen av omgivningarna.

Sonja och Berit bodde nära festplatsen, och besökte flera sommarfester där. Annars hade de sommarvistelser på Lövängens pensionat på Ljugarn, Gotland.

Det fanns många affärer i området. På Skattmästarvägen fanns Janssons Livs med specerier, mjölk och bröd. Den togs över av köpman Wiman. Konsums mjölkaffär fanns även på Sockenvägen, nuvarande Statsrådsvägen. Mitt över gatan fanns en köttbutik. Lindesjös Köttaffär fanns i huset där Barnvagnsfabriken nu ligger tillsammans med sybehör, Jonssons Färgaffär och ett ölsjapp. Konsum hade tre butiker på andra sidan Sockenvägen. På Sockenvägen, i huset där nu Svenska Handtryck huserar, fanns förutom ännu en färgaffär även postkontoret Enskede 2, tills det flyttades till det nybyggda Gamla Tyresövägen 359, år 1960.

Och så något om grannar och intressanta personer. Mitt emot på Presidentvägen 23 bodde målarmästare Kurt och stadsfullmäktigeledamoten Vivan Larsson. Deras son Börje var seglarproffs, med titeln ”Kungens Gast” och med segeljolle i det förlängda garaget. Det pepparkakshuslika huset i 25:an beboddes av poliskommissarien Tage Bloth med frun Märta. Tage hade byggt huset 1926.

Närmast på Hagtornsvägen 47 bodde snickaren Gustaf och Tyra Wahlström, Gustaf med fem barn i tidigare äktenskap. Den överviktiga Tyra avled 1957 på gatan utanför huset, i hjärtattack efter att ha överansträngt sig i Hagtornsbacken. Gustaf sålde därefter till godsägardottern Vega Nilsson, som bodde kvar till 1976. Mitt över, i 38:an, flyttade konsumdirektören Gustav Severinson med frun Ingagreta in i april 1945, med en barnaskara som snabbt ökade till sex, varav fem flickor. Sonen Hans bor ännu kvar.

På Presidentvägen 19 bodde skådespelaren Lill Estlander, som sedermera flyttade till USA. På Presidentvägen bodde även Bengt och Birgitta Lindberg, populära sångfåglar på bl.a. Skansen. På Sockenvägens högra sida bodde och verkade konsthandlaren Martin Karlsson, som bl.a. skötte konstinköp och underhåll av måleri åt hovet.

Sonjas hälsa är enastående för åldern. På senare år har hon två gånger drabbats av lårbensbrott, som bara kortvarigt minskat hennes rörlighet. Första gången hände detta på hennes balkong, där hon av misstag rev ner ett getingbo och snubblade på flykt från getingsvärmen. Denna balkong var genom åren Sonjas favoritplats sommartid. Ofta och länge har grannarna kunnat glädja sig åt att höra Sonjas inspirerade konversation med sina hembjudna goda vänner.

 

Lagmansvägen 10

Utdrag ur intervju gjord 2011 av Jan Gustavsson.

Daisy Catoméris är född i huset och har flyttat tillbaks på gamla dar. Hennes föräldrar köpte huset 1931 av gubben Svan, en snickare som hade byggt huset. Det är alltså ett av de hus som byggdes som självbyggeri. Under kriget, de kalla krigsvintrarna i början på fyrtiotalet, var kolen dyr, och mamman och barnen bodde i köket för att hålla värmen, medan pappan låg inkallad. Huset är fortfarande svårt att få varmt, Daisys barnbarn klagar och själv går hon i extra schalar. Koleldningen ersattes med olja och sen med vattenburen el.

Invigningen av Lagmansplans park

Invigningen av Lagmansplans park

Daisys morfar var trädgårdsmästare och så var även hennes far. Morfadern finns med på ett kort från invigning av Lagmansparken, men oidentifierad. Plantorna som sattes ut drogs upp på söder vid Hammarbykanalen ungefär där Folksamhuset står. Träden är lindar och ursprungligen fanns tuktade buxbomshäckar. Uppe på platån växte rosor. Det fanns bänkar att sitta på. Grusgångarna var välskötta och på gräsmattorna var det tillträdesförbud. Det fanns en parkvakt med uniform och skärmmössa, som åkte omkring och såg till parkerna. När han dök upp så satte sig barnen snabbt på trapporna. På gångarna idrottade man, idrott var nyttigt, ansågs det på fyrtiotalet. Främst sprang man åttio meter på tid. Numera finns det lekredskap i parken och den är ganska vanskött. Båtparken kallar barnen den.

Under kriget byggdes en branddamm mitt i parken, och ett flygspaningstorn som nådde över träden, på den högsta punkten. I tornet klättrade barnen upp och satt däruppe i mörkret och berättade spökhistorier. Skarpnäcksfältet var krigsreservflygplats.

Hela somrarna cyklade man till Flaten. Några gånger tog man badbussen eftersom man hade hört talas om de goda bullarna. I trettonårsåldern frågade Daisy om hon fick hjälpa till i caféet, vilket hon fick och plockade porslin.

Stordiket kallades dräneringens utlopp söder om Kanslersvägen.

 

Nämndemansbackens historia

Av Hans Gustafson 20070821

Det ligger för långt ut, tyckte min kompis, Sten och jag hade fått erbjudande av SMÅA, Stockholms stads småhusbyrå, att bygga var sitt radhus i Pungpinan. Vi hade stått i kö i SMÅAs självbyggarkö i ca 5 år. Bostadsköerna var långa på 50- och 60-talet i Stockholm. För att få en lägenhet i Farsta eller Hässelby var kötiden minst 5–7 år.

Vi tittar på Stockholmskartan, sa jag. Vid en kontroll på kartan konstaterade vi att det var dubbelt så långt till Hässelby från city. Vi bestämde oss givetvis snabbt att vi ville bygga och bo i Pungpinan. Området, som låg på en höjd öster om Skogskyrkogården hade projekterats av en känd arkitektfirma, Höjer & Ljungkvist. Radhusen hade placerats i ringar med 25 radhus i varje, som en fyrklöver med tillfartsgatan från Skarpnäcksvägen som skaft. Områdets planering och hustyper ansågs så lyckat att SMÅA under lång tid framöver använde Nämndemansbacken i sin marknadsföring.

Nämndemansbacken 70 då det begav sig.

Nämndemansbacken 70 då det begav sig.

Grundarbetena med ledningar för el, vatten och avlopp samt grundmurar med prefabricerat betongbjälklag hade färdigställts under 1961 av SMÅA. Vad vi självbyggare skulle göra var resten förutom el- och VVS-installationer, d.v.s. mura upp väggarna med blå lättbetong, sätta upp takstolar, lägga yttertak, innergolv, spika innertak med isolering, sätta upp köksinredning, måla och tapetsera samt anlägga trädgården.

SMÅA tillhandahöll allt byggnadsmaterial mot rekvisition. Kontraktssumman SMÅA/själv- byggare var 72.000:- exkl. värmepanna. Husen hade projekterats för kokseldning, vilket var det vanligaste uppvärmningssättet fram till slutet av 50-talet för villor i Storstockholms förorter. Vissa villaområden, som exempelvis Tallkrogen hade försetts med gas för uppvärmning redan under 40-talet.

Oljeeldning valdes av samtliga självbyggare i Pungpinan d.v.s. 100 st. Lägger man till ca 100 st för Sekreterarbacken kan man förstå att luftkvaliteten försämrades kraftigt i området. I slutet av 70-talet började oljan bli så dyr att det var dags att förändra energislag igen, nu till el, vilket givetvis var och är bra för luftkvaliteten.

Under 70-talet- konstaterades att den s.k. blå lättbetongen, som husen var byggda av gav radonstrålning. Strålskyddsinstitutet gav ut information om den skadliga strålningen och angav gränsvärden, som inte borde överskridas för bostäder. Statliga bidrag kunde också fås för både mätningar och åtgärder. Vi, d.v.s. så gott som alla, hade barn blev givetvis mycket oroliga. Mätningar visade skönt nog att strålningsvärdena underskreds med god marginal.

Självbyggarna var en brokig samling människor från hela Storstockholm och alla yrken. En egenskap var dock gemensam, att med energi och eget arbete skapa sig ett hem i bra miljö för sig och sin familj. Undertecknad lade ner två semestrar, alla helger och tre till fyra kvällar i veckan innan huset var så pass beboeligt att vi kunde flytta in en dag i juni 1963. Året därpå gjorde vi i ordning trädgården. Under våren 1963 asfalterades vägarna , den gemensamma parkanläggningen iordningställdes av SMÅA. Den stora granen, en Sir Douglasgran, som står på parkområdet i kvarteret Riksmarsken planterades av undertecknad 1970, då två meter hög.

Under byggnadstiden hade SMÅA en heltidsanställd instruktör för att hjälpa självbyggarna med råd och dåd. Grannsämjan var god. Alla hjälpte alla med goda råd och erfarenheter.

En del tragikomiska saker hände givetvis under byggtiden. Ett av de roligaste minnena, som skrattades hjärtligt åt, var killen som på midsommarafton skulle spika färdig yttertaket. När han var klar vid 8-tiden och skulle ta sig ner från taket, hade han glömt att resa en stege på utsidan. Någon gång vid 11-tiden passerade in hundägare i närheten och hörde att någon ropade på hjälp. En annan lustig historia, som det också skrattades gott åt, var byggnadsingenjören som skulle inreda sitt kontor i ett av sovrummen. Han lyckades montera skåpen så illa att han inte kunde öppna dörren, vilken var inåtgående. Frun fick hjälpa honom ut.

En mer tragisk historia var killen som jobbade i Parkförvaltningen, som inte fick gräsmattan att bli så vacker som han ville, rättare sagt, den såg ganska bedrövlig ut. Grannarna kunde inte låta bli att kommentera situationen. I desperation rev han upp gräsmattan och planterade växter av olika slag på hela ytan. Det blev dessvärre inte bättre. Något år därefter orkade han inte bo kvar i området utan flyttade.

Garagebyggnaderna byggdes också som självbygge några år efter inflyttningen 1963. Byggnationen av garagen gick trögt. Energin hos den manliga delen av husägarna hade inte kommit tillbaka.

Fritid och engagemang gick åt till barnen. Orienteringssporten engagerade både barn och föräldrar under 70-talet. På Nämndemansbacken sprangs det orientering med 5 olika klubbar representerade. Kanske förstod taxeringsintendenten hur fantastiskt närheten till skogen uppfattades av de nya innevånarna. Vid fastighetstaxeringen 1970 uppmärksammade styrelsen i kvarteret Riksmarsken att ett SMÅA-område som byggdes i Farsta samma år hade fått lägre taxeringsvärde än husen på Nämndemansbacken. Styrelsen beslöt att överklaga taxeringsbeslutet och motiverade överklagan med att det var längre till affärscenter och allmänna kommunikationer. Svaret kom efter en månad med ett nytt beslut, där man hade höjt taxeringen med några tusen kronor med motiveringen att närheten till den vackra naturen och Nackareservatet var skäl att höja taxeringsvärdet. Styrelsen fann det för gott att lägga ärendet till handlingarna.

Den gamla dansbanan, som hade legat uppe på höjden i kvarteret Riksmarsken försvann till sorg för de villaägare som bodde runt om. I stället blev det egna hem i form av radhus för 100 familjer. Det första huset som Stockholms stads småhusbyrå byggde på 30-talet ligger förresten på Skarpnäcksvägen 67. På fasaden sitter en minnesplatta.

Nämndemansbacken 19

Utdrag ur intervju gjord 2007 av Jan Gustavsson.

Barbro

Barbro

Olle och Barbro Berglund bodde i Farsta när de hoppade på SMÅAs bygge på Nämndemansbacken, 1961. På nio månader (!) byggde de sitt hus. Sula och ett lager med gråsuggor fanns på plats för att börja limma ihop Ytongstenen till ett hus. Helsten till bärande väggar och halvsten till innerväggar. SMÅA ville väl se till att husen hamnade på rätt plats och att markarbetet blev rätt gjort. Husen är byggda på berget med viss utfyllnad. Barbro och Olle gjorde, som alla andra, allting själva, utom vissa delar som de måste leja ut. Insättning av fönster och dörrar, spackling av väggar (pust!) insättning av garderober och köksinredning, plastmattor på golv, kakling, målning. Den öppna spisen murade en bekant. Barbro minns hur de bar tegel på nyårsafton 1961, och stupade i säng när de kom hem. Vatten och avlopp och elektricitet var de tvungna att låta proffs göra. Bjälklagen i färdiggjutna betongsektioner lades på plats med kran. När det kom till takstolarna, som också kranades upp, så måste alla i hela deras länga vara klara med väggarna, så det fanns hela tiden tidplaner att jobba mot. Husen var ritade med kokspanna och ett källarfönster att hälla ner koksen genom, men Olle och Barbro installerad oljepanna från början. Tankarna grävdes ner i marken framför husen, men i en del fall utnyttjades utrymmen under källargolven när sådana fanns.

Husen är souterränghus i två olika nivåer, just detta hus ca 90 kvm. De hade velat ha ett större, men de var de sista som kom in och fick ta det som fanns kvar. Det yttre utseendet var bestämt, putsade vita väggar (av fackmän), bruna trädetaljer och likadana dörrar och entrétrappor och balkongräcken o.s.v. Men sen när husen renoverats så har inga krav rests på att husen ska se likadana ut. B & O har försökt bygga till åt gården men fått nobben. Grannarna tvärsemot har gjort så, men ”det var ett misstag”.

boende_namnde19_utsidaFörsta gången Barbro och Olle kom till platsen så samlades de vid den stora tallen nere i backen med andra självbyggare, och det hölls möten i det café som låg där macken ligger. På den tiden låg bensinmacken till höger om torpet. Och det fanns en kiosk lite längre norrut på Gamla Tyresövägen utmed kyrkogårdsmuren. När området var färdigbyggt så protesterades det med krav på att kiosken skulle tas bort eftersom barnen sprang dit för att köpa godis och det var farligt att gå över vägen. Och kiosken togs bort. Då, 1962 fanns en affär i en villa i Pungpinan. Man gick in genom dörren och så fanns mejeriaffär på ena sidan och kött och specerier på den andra. Butiken flyttade senare till en nybyggd lokal, den som sedermera blev godislager och nu är plåtslageri.

Självbyggen är förstås förenat med en viss risk, de som bygger är ju inte proffs. En fatal olycka hände när en slarvigt upplagd trave med lättbetongsblock föll över barn som klättrade på den och en pojke omkom. När garagen, senare, gemensamt byggdes så turades tanterna om att vakta barnen så de inte skulle ramla ner i byggroparna.

boende_namnde19_fikaBarbro och Olle hade ett barn på 3 år, när de byggde. De åkte tunnelbanan Farsta–Skogskyrkogården och gick sen med vagn och material till Nämndemansbacken. Ibland passades lille Robert av mormor på helgerna så båda kunde jobba med bygget. Mot slutet sov Olle över i det halvfärdiga huset för att kunna åka direkt till/från jobbet. Barbro fyllde trettio lagom till inflyttning.

Olle kände till området sen tidigare eftersom hans föräldrar hade hus i Tallkrogen. Som yngre dansade han på dansbanan som låg på berget och kommer ihåg att de ibland skramlade ihop till egen musik. Visst tyckte några i Pungpinan att det var synd att deras dansbana revs, men Barbro och Olle har aldrig känt att det skulle funnits fiendskap mellan områdena. Inte heller barnen hade antagonister i omgivande områden, kanske beroende på att de barn som bodde på de fyra gårdarna i området lekte så mycket ihop. Lärarna i skolan sa att man kunde se vilka som kom från Nämndemansbacken eftersom de var så sammansvetsade. Fast precis i början innan alla gårdarna fått sina egna sandlådor så bråkades det om att andra barn kom och lekte i fel sandlåda. Men det skrevs negativt i pressen om att husen byggdes ohälsosamt tätt. Dock blev sammanhållningen stor eftersom de flesta var i samma ålder och hade barn i samma ålder. Det anordnades fester och utflykter. Barnen åkte med badbussarna till Flaten. De passerade på Gamla Tyresövägen.

Från övervåningen kunde man vid inflyttningen se in över kyrkogården och alla gravljusen på Allhelgonahelgen. Det kan man inte längre eftersom alla trän är större. Man har försökt få kommunen att röja men det enda man fått är att den del mindre träd gallrats ut. De stora skymmande barrträden står kvar.

boende_namnde19_lunchHuset kostade ungefär 59.000 kronor. Slutkostnaden berodde förstås på vilken standard man valde på inredningen, helkakling av badrum, och parkett, t.ex. I övervåningen fuskade Olle. Han la parkett över hela ytan och byggde en lös vägg ovanpå som sovrumsvägg, så att väggen kunde tas bort när barnen flyttat hemifrån. SMÅA krävde en murad fast vägg. En del köksutrustning, som spisar, stals under byggnationen, förstås, eftersom leveranser skedde till områdesgränsen. Olle och Barbro klarade sej dock från förluster. Vid Älvsjö station hade SMÅA sitt byggförråd. Man avropade byggmaterial i den takt man behövde. I området fanns ett färdigbyggt hus med personal som kunde hjälpa till med råd, dock inte med dåd. Man skulle bygga själv, det var liksom vitsen. Dels fick man inte ha det för bra ställt (fast en granne var ingenjör), man skulle ha minst två barn, dels var det inte meningen att man skulle anlita folk att göra jobbet.

Husen är s.k. radonhus, men just detta hus har godkända värden. Det ställer till problem numera vid försäljning eftersom husen kanske måste radonsaneras innan.

Nu är det dåligt med barn i området, inte bara för att alla barn är på dagis. Redan när Barbros egna barn, började skolan kände hon sej isolerad när hon satt hemma med extraarbete, eftersom ”alla” andra kvinnor förvärvsarbetade. Nu bor ungefär tio av de ursprungliga kvar på deras gård med 24 hus. Det är snabbare omsättning på hus nu. Flera sålda hus byter ägare igen ganska snart. Det är mer ett genomgångsboende.

Ifall Barbro och Olle vetat hur mycket jobb de tog på sej vet de inte om de hoppat på ett husbygge. Men de har ett bra hus och de trivs och har haft det bra.

Nämndemansbacken 132

Intervju med Gun och Björn Larsson, kvarteret Riksheraldikern

boende_namnde132_1

Klicka på bilden för fler foton!

Jag träffar Gun och Björn i deras självbyggda radhus från 1962. De fick råd av en bekant att det skulle byggas här, så dom åkte och tittade och bestämde sig för ett hus. Gun kände till trakterna här för hon är uppväxt i Tallkrogen. Det var nu så på den tiden att om de inte var gifta så fick de inte teckna sig för ett hus. Det fick ordnas, så på påsken 1962 gifte de sig och tecknade kontrakt strax därefter. Huslängan består av fyra bostäder och två husbyggare hade kommit ett bra stycke före. Grundarbetena var gjorda men eget arbete blev att mura upp huset och även skorstenen. Småstugebyrån hjälpte till med valven mellan våningarna. Det tog ett år att få huset inflyttningsklart. Björn minns byggtiden då han åt sin frukost i den gamla kiosken som låg där busshållplatsen (Pungpinan) är idag. Det var gott om kiosker här omkring på 60-talet. Vi minns alla tre att det fanns en liten tidningskiosk, kallad AMAs kiosk, vid parkvägen mellan Pungpinevägen och Kanslersvägen. En kiosk vid kyrkogårdsmuren mitt för Skattmästarvägen och så pressbyrån vid gamla spårvagnshållplatsen (Talmansgränd).

boende_namnde132_4

Klicka för fler foton!

Här har vi trivts säger Gun. Det var en fantastisk sammanhållning i kvarteret. Man höll årliga fester sedan festandet börjat med taklagsfest. Gun och Björns länga kallades för ”festremsan”. Ett passande namn då Trädgårdsstadsföreningens festplats låg just på platsen för kvarteret Riksheraldikern. Många var idrottsintresserade och barnen deltog i både simning och skidor för Hammarby. Så småningom blev det orientering under somrarna. En del för Goterna en del för Skogsluffarna och en del för Skarpnäcks OL. Gun har alltid haft svårt att vara still. Hon har varit engagerad som ledare i de föreningar som barnen varit aktiva i. Idrottsintresset bland grannarna skapade samvaro t.ex. 10-årsjubileet anordnades som en olympiad för barnen och så stor fest för de vuxna på kvällen. Gun minns affären på Lugna gatan, därefter Favörbutiken på Skarpnäcksvägen 69. Hon har sällan handlat i Kärrtorp utan tog hellre bussen till Ringvägen och gjorde inköpen i stan. Bussförbindelsen var jättebra då alla Tyresöbussar gick förbi Pungpinan. Det fanns buss var femte minut. Matarbussen 181 till tunnelbanan hade vändplan där Shellmacken ligger. Hållplatsen kallades Laduplan. Tyckte SL att Pungpinan var skamligt eller? Det fanns en hel del butiker vid Tyresövägen/Sockenvägen. Konsum hade blivit snabbköp. I samma hus fanns blomsteraffär. Där det är spel och tobak idag fanns skomakeri och i källarvåningen en cykelreparatör. Huset vid barnvagnsfabriken hade sybehör och färghandel och ett ölsjapp. Posten låg på gaveln i hyreshusraden bakom viloparken. Den hade tidigare legat bredvid färghandeln, där tröjtryckeriet är idag. Vid Skattmästarvägen, nuvarande Talmansgränd, låg herrfrisör, allmänt kallad ”Barbis”. Skattmästarvägen hade även en damfrisering. I Hemgårdens östra gavel fanns en mjölkaffär.

Nämndemansbacken, kvarteret Riksmarsken

Bildbidrag från Karin de Haas Ericson

 Nämndemansbacken 50 år. Riksmarskens samfällighets kräftskiva 2012.

Göhte och Ulla Lann som själva byggde sitt radhus och har bott här sedan 1962!

Göhte och Ulla Lann som själva byggde sitt radhus och har bott här sedan 1962!

Orföranden

Ordförande i samfällighets-
föreningen, Mats Ericson, korkar upp sprattelvatten.

barn på 50-årsfest

Den yngre generationen på gatan som efter lekar och stafetter tilldelades pris i form av godispåsar.

boende_riksmarskhawai

Soligt firande av kräftor och femtioårig gård.

lekande barn

Är dagens barn lika tajta som 1960-talets?

boende_riksmarskskol

Skål för nybyggarnas mödor för 50 år sedan!

 

Presidentvägen 23

Av Anna Maria Winblad 2007

Anna Maria Winblad växte upp på Presidentvägen 23. Hon minns att det fanns många barn i området. Hon berättar om teatergruppen kallad TG. Dom spelade satte upp t.ex. Pippi Långstrump. Platsen var slänten där Presidentvägen möter Hagtornsvägen. Publiken d.v.s. föräldrar och syskon satt på trädgårdsmöbler, som burits dit.

Midsommar på Dansis, där nu Nämndemansbacken ligger

Midsommar på Dansis, där nu Nämndemansbacken ligger.

Under kriget så hade nästan alla på Presidentvägen kaniner eller höns i trädgårdarna. Hönsen bodde i källaren och kunde gå uti en inhägnad från källarfönstret. Man eldade med koks. Anna-Maria berättar att hennes pappa ibland lade in för mycket koks. Då började vattnet i värmesystemet att koka. Hela huset skakade. Det var ”jätteläskigt”.

Föreningens festplats kallades ”dansis”. Den fick man låna då man anordnade gatfest. Jämn sida lagade köttbullar och udda ordnade sill. Detta var tidigt 50-tal och den drivande var Bengt Lindberg, som också sjöng och spelade tillsammans med sin dotter Birgitta. Dansis var uppskattat liksom valborgsfirandet. Fackeltåg från Skarpnäcks gamla skola i täten gick Enskede musikorkester under ledning av Harry Lundberg. Det var alltid mycket folk.

 

Pungpinetorpet

Utdrag ur intervju gjord 1989 av Gerda Andersson.

Signe Björk är född 1909, yngst i en niobarnsfamilj. 1918 flyttade familjen till torpet Pungpinan och bodde där till 1920. Fadern var torpare under Skarpnäcks Gård. Arrendet kostade tre dagsverken i veckan, som snickare och med jordbruksarbete. Man höll en ko samt höns, och hade en odlingslott med potatis. Torpet hade ladugård och uthus där nu blomsteraffären vid infarten till kyrkogården ligger. Tyresövägen gick då i nuvarande Skarpnäcksvägens sträckning, vägen över fältet kom senare.

Signe gick första året i röda skolan, på nuvarande Skolvägen i Enskede. Det var så många elever att det infördes tvåskift i skolan. Från fyran gick hon i den nya vita skolan på Stockholmsvägen. Barnen hade skolskjuts med hästkärra till skolan genom välvilja från rättare Larsson på Skarpnäcks Gård. Hem fick barnen ta sig själva. Signe minns att det ofta kom skråklippta pojkar förbi torpet, klädda i särskild mössa och anstaltskavaj. Det var vanartiga pojkar från staden som var intagna för uppfostran på Skrubba. Signes mor bjöd dem på bullskiva och mjölk. Närmaste affär var fru Wimans, vid Nynäsvägen. 1920 flyttade familjen till Ryssboda vid Lilla Sköndal, och 1922 till det nybyggda huset Dalgårdsvägen 2. Signe minns där när Dalens gård vid sandtaget brann.

Signe flyttade från området 1931.

Lyssna på intervjun med Signe Björk: Signe Björk berättar.

 

Riksrådsvägen 38

Utdrag ur intervju gjord 2007 av Jan Gustavsson.

Eyvind Irestig och hans syskon, Riksrådsvägen 38.

Fastigheten köptes av deras föräldrar i början på 1940-talet.

Familjen på Riksrådsvägen 38

Familjen på Riksrådsvägen 38

Folkskolan gick de alla tre i, Skarpnäcks numera Gamla skola. Eyvind gick i pojkklass och minns sin stränga lärare som var gammal kulstötare, som gav busiga pojkar ett eller ett par rapp över baken med en avbruten pekpinne som han höll i tunnändan. Läraren kunde även slå olydiga pojkar med klätterrepen på gympan. Men läraren läste en gång i veckan ur ”Jag minns min gröna dal”, vilket gjorde stort intryck på Eyvind. Simbassängen minns de väl alla tre. Alla skulle lära sej simma. De fick stå eller sitta på huk på bassängkanten och så skulle de tippa i så att huvudet kom under vattnet.

Man spelade brännboll och långboll på Riksrådsvägen, och hoppade rep. Lindell hette de som bodde två hus bort och inte hade några barn. Koppartanten kallades frun eftersom hon hade kopparbunkar synliga i köket. Herrn hade nattarbete och gillade inte att barnen stojade på gatan utan kom till och med ut och jagade dem. Eyvind blev en gång jagad långt upp i skogen innan han kunde smita. En annan granne var överkonstapel Arkelius. Hans fru kallade Eyvind för Edvin vilket förargade honom stort. En gång fick Eyvin komma in och titta på överkonstapelns vapen, sabeln och ett par pistoler. Det imponerade.

Eyvind säger att han aldrig lekte i lekparkerna. Det gjorde däremot lillasyster, som speciellt nämnde den närmaste parken, Lagmansplan, men inte att det skulle funnits lekredskap på hennes tid. Eyvind åkte skidor i skogen, där man kan se på bilder att det var glesare med vegetation. Här en fin bild på Eyvind i slalomsväng. Annars var förstås skogen ett bra ställe att tjuvröka på, som småttingar hemrullat av torra löv.

Det hände att de badade vid Hammabystugan, men det fanns nog inte nån iordninggjord badplats och trampolinen, vars fundament ännu 2007 finns kvar, minns ingen av dem. Biofilmen Singoalla spelades delvis in vid Söderbysjön. På berget (ovanför trampolinen) byggdes riddar Bengts borg upp som kuliss. Det fiskades kräftor i Källtorpssjön, med tilldelning och tillägg på det vanliga fiskekortet.

Eyvin tar sig ner för Himmelberget

Eyvind tar sig ner för Himmelberget

Stort var, när syskonen var små, radiogrammofonen som kom på fyrtiotalet. Ingabritt tror att deras bil var den första på hela gatan omkring 1950. Det fanns garage i källaren med utfart in mot tomten och följaktligen en hårnålskurva för att komma ut till gatan. Det var mycket besvärligt under krigsvintrarnas snö. Eyvind lärde sej köra med denna bil, en Peugeot 307.

På Eyvinds tid fanns en cykelreparationsaffär i källaren till det som nu är videoaffär på Gamla Tyresövägen. Malmström hette ägaren som bodde bara en liten bit från Irestigs. När de nya områdena byggdes på 50-talet var det inget speciellt med det. Barnen tyckte det var roligt att leka på byggarbetsplatserna. På den tiden fanns inga förbudsskyltar eller plank. Det var väl självklart att det var föräldrarnas sak att hålla barnen borta.

När tunnelbanan kom till Kärrtorp så blev det snarast en försämring jämfört med spårvagnen eftersom det nu blev ett byte med matarbuss. Man tyckte att storstaden hade kommit till dem när Bagis och Kärrtorp stod klara.

Riksrådsvägen 38, Beijers

Nils Beijer bor nu med familj på Riksrådsvägen 38, som Nils föräldrar köpte av Irestigs.

Kändisar i området när Nils var barn: Mona Malm, Mia-Pia Boethius bodde i hyresradhusen längre upp på Riksrådsvägen. Lena Granhagen har bott i samma område. M-P Boethius och hennes syster ringde ibland på för att gå ut med Nils hund, som han fick i samband med att de flyttade från Årsta till Riksrådsvägen.

Butiker i området var bl.a. en frisör mittemot kiosken på Skattmästarvägen. Han brukade stå utanför sitt lokus i sin kortärmade nylonrock. Huset hade en ingång på mitten med dörr åt vardera hållet. I fastigheten var bilaffär, med verkstad i källaren. Bilarna ställdes upp i rundfarten till kiosken. Nuvarande Herman Pump på Statsrådsvägen var Sabis mataffär på sextiotalet. Hade kanske varit Konsumaffär (tror Nils) och att butikslokalen mittemot varit mjölkaffär. Yrkesklädesbutiken vid Gamla Tyresövägen/Sockenvägen hade färgaffär i gaveln. Även i hyresradhusområdet fanns en mataffär. Nils minns att paret som hade Shellmacken hade två pojkar i hans egen ålder. Macken var dåtiden ”hangout”. ”Alla” grabbar hade moppe. En gång körde Nils kompis omkull med sin Puch i kurvan vid utfarten på Sockenvägen bland höstlöven. På den tiden var gatorna oljegrusade. Nils tyckte området var lugnt. I jämförelse med Årsta, som han kom från, med inte bara den berömda Årstaligan utan även konkurrerarnde ligor. När Nils var liten så köpte hans far en naken Crescentram, vit med pepitamönster, som han monterade ihop till en hel cykel av andra gamla delar. Själv byggde Nils en räser av en gammal Nordstiernan, köpt i cykelaffären i Bagarmossen. Som barn satt Nils ibland på berget ovanför Skarpnäcksfältet och tittade på segelflygplanen. Ungefär där flygfyren stod fanns ett raggarfik, Henrys. Pumphuset i Pungpinan hyste en däcksfirma, som senare flyttade till Kärrtorp, till gamla bensinstationen vid Kärrtorps IP.

Här gick Nils på banvallen till Konsum

Här gick Nils på banvallen till Konsum

Nille tog ofta genvägen på den gamla spårvägsbanvallen till Konsum. Lagmansplan, lekparken kallar Nils för ”båtparken”, eftersom det fanns en lekbåt där. Man köpte ärtrör i leksaksaffären och blåste torkade ärtor på varandra.

Affärer i närområdet: fiskaffär i Bagis, samt järnhandel, fotoaffär, cykelaffär. Post i nya hyreshusen på Gamla Tyresövägen mittemot Barnvagnsfabriken, och Barnvagnsfabriken sålde barnvagnar på den tiden. Mitt emot Skogskyrkogården fanns en järnaffär, i industriområdet en brädgård. Kärrtorp hyste färgaffär och ett Domusvaruhus.

 

Rönnvägen 9

Utdrag ur intervju gjord 2008 av Jan Gustavsson.

Gerda Magnusson och hennes man Ingemar köpte fastigheten Rönnvägen 9 år 1942. Där hon nu bor i HSB-huset kan hon se sitt hus från köket.

Gerda kommer från Värmland, är torpardotter, och hennes man kom från Trosa. Hon kom till Stockholm som piga i Nockeby. Hon har sen arbetat som jungfru och som kallskänka. Hennes man Ingemar var flottist (minsvepare), och under kriget fanns få tillfällen till permissioner. Han kom inte hem till äldsta dotterns födsel. Fick inte permis till jul men lyckades i alla fall dyka upp på julaftons morgon. 1950 for han jorden runt med isbrytare. Mannens långa bortavaro påverkade barnen förstås. T.ex. kom han hem efter nåt halvår då yngsta dottern var knappt ett år och hade vant sej vid att ligga bredvid mamma. Barnet vägrade kännas vid sin pappa och försvarade sitt revir, så Ingemar fick snällt ligga på en madrass på golvet

Gerda och Ingemar fick låna pengar av släkt och vänner för att kunna köpa sitt hus. De ville inte bo i stan när de fick barn. Några av deras vänner sa ”Va ska ni på bystan å göra?” Spårvagnen gick då bara till Ringvägen och där fick man byta linje.

Rönnvägen 9

Gerdas hus Rönnvägen 9

Ingemar och Gerda letade hus, bl.a. i EPA-dalen (Enskede Gård), men de var för små, med bara ett rum i övervåningen. Gerda föll för huset på Rönnvägen eftersom det hade så fin trädgård. Den förra ägaren var besatt av trädgårdsskötsel. Gerda har varit mycket intresserad och har mycket blommor, även på balkongen till sin nuvarande lägenhet. Rakt ut från huset gick en grusad gång med rosenrabatter på sidorna, som togs bort så att barnen skulle få mer gräsmatta att leka på. Utmed ena granntomten en syrenhäck som klipptes på en meters höjd, så den aldrig blommade. Det var så på den tiden. Häckarna mot gatorna fick bara vara en meter höga, och deras häck mot grannen skulle skugga grannens hallonodling om den skulle släppas upp. Två rader potatis, bara för att ha egen potatis, det var Gerda van vid hemifrån torpet, inte för krigets skull. Men där hyreshusen ligger vid det lilla kastanjetorget Häggvägen/Flädervägen/Oxelvägen fanns det potatisodlingar under kriget innan de yngsta husen byggdes.

Huset var kokseldat. På Kyrkogårdsvägen, längst upp vid nuvarande Dalen, låg en koksaffär, som levererade koksen in genom ett källarfönster ner i koksbingen. Kokselden räckte inte över natten så Gerda fick gå upp och fylla på. De fick en gång ta ved från Viloparken bakom skolan. Stora tallar skulle gallras ut (det var mycket tätare skog då) och Gerda och hennes man fällde för hand tallar och sågade och högg upp till ved, på semestern. Gerda var ju torpardotter och kunde hugga i och hugga ved. Detta var under kriget, de kalla krigsvintrarna med ransonering.

Spårvagnshallarna

Innan hallarna rivs

I källaren i tvättstugan fanns det stora bykkaret i betong. Där förvarades det som vi numera kallar kylvaror, som t.ex. mjölk eftersom man inte hade kylskåp. Mjölk måste ju köpas varje dag så det fanns mjölkaffärer överallt. Konsum, med även separata kött- och speceriavdelningar. Mjölkaffär i ”Barnvagnsfabriken” och i ”Tröjor och sånt”, två mjölkaffärer på Kyrkogårdsvägen, vid Sandsborgskyrkogården och en i korsningen Kyrkogårdsvägen och Sockenvägen, där det nu finns en damfrisering. Denna mjölkaffär var skvallerhörnan, så där ville inte Dagmar handla. Affärer i övrigt var vid ”Barnvagnsfabriken” köttaffär, färgaffär och Anna Ekstrands sybehör. I hörnet diagonalt fanns fiskaffär, färgaffär, och ett litet postkontor som senare flyttade till de ”nybyggda” husen sydost om Hemmet för Gamla.

På Hemmet för Gamla bodde på den tiden finare människor som var på obestånd. De fina damerna med svart sammetsband runt halsen ville gå före i butikerna. ”Kan jag gå före jag har lite bråttom?” Sen kunde de inte bestämma sej för vilket wienerbröd de skulle ha och tog väldigt lång tid på sej.

Magnussons inredde snedgarderoberna i övervåningens två rum till barnkammare för de tre döttrarna. Gerda minns inte att någon nånsin utnyttjade de små parkerna som finns i kvarteren. Faktisk kunde hon knappt minnas att de finns. Varken barn, tonåringar eller vuxna nyttjade dem. Hon höll själv till i Magnebergsparken med sina barn, och sedermera med sina barnbarn.

Sommarställe i Tyresö. ”Vad det skulle vara bra för?” Bara mer jobb. Men det innebar att familjen mest badade och tillbringade tid i Tyresö och inte nyttjade närliggande bad. Söderbysjön var man aldrig vid, inte heller vid Hellasgården. Däremot till Flaten, badbussarna gick ju. På vintern åkte familjen skidor (Ingemar var förutom militär även idrottsman) på Skarpnäcksfältet och ibland ända till Hellasgården, med sedvanlig packning av chokladtermos och smörgåsar, om avnjöts vid vändpunkten.

Biografer fanns på andra sidan Nynäsvägen, Enskede bio med bara två stolsrader och Enskede Kvarn på Nynäsvägen (f.d. Harrfors sport/Färgaffären för den som minns så långt tillbaks. I skrivande stund ligger en kontorsvaruaffär där.)

De två flickorna Karin och Inger gick i Skarpnäcks gamla skola, Karin senare i Kärrtorps gymnasium, Inger i Sofia flickskola. Där fick hon lära sej franska och så lockades hon av en kusin med till Skansen en sommardag och träffade en fransos med renhorn på bilen, och på den vägen är det. Gerda blev tvungen att lära sej franska.

Rönn 9, hallarna rivs

Slutet nära

År 1986 byggdes HSB-husen. Alla grannarna runt om gick ihop och överklagade bygget som man tyckte skulle bli för högt. Spårvägshallarna hade rivits med kraftiga vibrationer i marken som följd. Hennes lille sonson stod på balkongen och iakttog intresserad rivningen. Gerda och en granne tog hand om fönster från hallarna och använde till växthus. När platsen var tom innan HSB byggdes så spolade några pappor en isbana på vintern. Gerda minns hur duktig lille Kalle Rydqvist var på skridsko. Gerdas egna dotterbarn från Frankrike var inte direkt några stjärnor på skridsko när de var på besök. Gerda vaknade av att det skramlade i köket på nedervåningen. Hon gick ner och där var lille Eric, uppklättrad på diskbänken och i färd med att duka fram frukost. Han ville ut tidigt och öva sej, eftersom han var generad över att han inte kunde åka skridskor så bra som de andra barnen. Så Gerda fick hjälpa honom att snöra på sej skridskorna och komma ut. När Gerda var mer nyinflyttad så kunde man åka spark på vintern på gatan. Den plogades med häst och gammal hederlig trekantig plog och efter kom några man med snöskyfflar som skottade upp infarterna till tomterna.

Ingemar dog 1998, och Gerda insåg att hon inte orkade med hus och trädgård. Hennes barn tjatade på henne att flytta. ”Inte Skarpnäck”, trots att hon hade flera vänner ditflyttade, ”Bagarmossen, aldrig!”, inte Björkhagen. Så det blev det närbelägna HSB-huset, som andra boende i den lägenhet hon har. Hon hälsades glatt välkommen av alla i huset, precis som hon själv hälsat de nyinflyttade när huset var klart. När hon i maklig takt flyttade pinaler från huset till lägenheten stötte hon på en liten pojke som frågade ”Du e gamlast i huset, va?”. Gerda svarade att det borde han veta bättre än hon, och då funderade han en lång stund innan han sa ”du är gamlast”. HSB-husets vinterträdgård utnyttjas inte som hon trott, att man skulle träffas nere på gården. Självklart eftersom vuxna jobbar och barn är i skolan eller på dagis. Men man har sammanträden i föreningen på gården och barnkalas ibland.

 

Skattmästarvägen 6

Sture Haglund berättar

Skattmästarvägen 6, cirka 1925

Här är några bilder från området tagna ca 1925. Mina morföräldrar, Hjalmar och Hilda Nordkvist flyttade in i huset på Skattmästarvägen 6 år 1925 då det var nybyggt, och de bodde där till 1934 då de flyttade till ett lite större hus på Sockenvägen 503. Morfar som var parkettgolvsläggare lade själv in alla golv i huset (som på senare tid har byggts till på längden). Själv bor jag sedan snart 4 år på Stråvägen 12, ett hus där min mor lekte mycket som barn. Bilderna visar min mamma och hennes fyra syskon, mormor och morfar och släktingar på besök från USA. Även en del hus runt syns och härliga trädgårdsbilder.

Sockenvägen 546

Utdrag ur intervju gjord 2007 av Jan Gustavsson.

Dagny Rudolphs flyttade med familjen (mamma, pappa, syster, bror) 8 år gammal till Sockenvägen 546, från en lägenhet tre trappor upp på Söder. När de flyttade in gick pappan med kryckor. Han hade varit på spralligt humör, och hans fru hade sagt åt honom att lugna sej, men, när han skulle hjälpa till att veva igång en bil så slog han i ryggen så han fick ”en blödning i ryggmärgen”. Blev förlamad, repade sej, men aldrig helt.

Sockenvägen 546

Sockenvägen 546

Dagny spelade brännboll på gatan när hon var liten. Barnen var nöjda med att ta en filt, och saft och bullar och gå upp i skogen och ha picknick. Där Emilie Högqvists väg går var det skog och bakom nuvarande Sockenstugan likaså.

Huset köptes färdigbyggt. Enligt Dagny så var det inte så mycket självbyggen runtomkring. Dessa fanns i Pungpinan. Huset hade centralvärme med kokspanna, och en kakelugn och en öppen spis. Jungfrukammare med skjutdörrar och garderob och skafferi.

Trädgården ser ut ungefär som den gjorde från början. Det är grusgångar runt huset en stor grusplan att vända bilen på och en rondell med blommor fram till flaggstången.

Dagny gick redan i skolan när hon flyttade till Sockenvägen, i Högalid. Skarpnäcks skola fanns inte och hon fortsatte att gå i skolan i stan. På frukostrasten åkte hon hem med spårvagnen och åt mammas mat och så åkte hon tillbaks igen.

Från början hade Konsum hela huset i korsningen Gamla Tyresövägen och Sockenvägen. Det var separata butiker för mejerivaror, kött och specerier. ”Två mjölk och en tjock” kostade en och tio. Utanför Konsum fanns en ho för hästarna att dricka ur. Iskarlarna kom med isblock på sina läderklädda ryggar.

Dagny har bott i sitt hus hela livet och tagit hand om föräldrarna.

Läs hela intervjun med Dagny Rudolphs.

 

Sockenvägen 555

Utdrag ur intervju gjord 2007 av Jan Gustavsson.

Kerstin och John Stätte. Kerstin flyttade in med sina föräldrar 1936, 4 år gammal. Hette Bergström. 1942 låg hon på Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt och fick ett vykort från sin pappa, se nedan.

Stätte

John gifte sej med Kerstin och flyttade in i sina svärföräldrars hus 1961. De minns båda att de innan de gifte sej satt på soffan vid spårvagnshållplatsen på vykortet. Då var spåren borta men bänken fanns kvar. Kanske är det Kerstin och hennes bror som står till vänster om huset på kortet.

Huset har förmodligen alltid varit svart, med vitgula snickerier. Byggt 1922. Spjälstaket från början. John målade med karbolineum, en tjärprodukt (se Uggleupplagan av Nordisk Familjebok!) men det var inget bra och det har kommit bättre färger sen dess. Nu är huset laserat svart.

Kerstins pappa hade potatisland på den platta marken bakom Hemgården (pensionärsbostäderna), där Sockenvägen nu går.

När Kerstin var liten kunde man få gå med i tåget som gick från Skarpnäcks skola till majbrasan vid bensinstationen i Pungpinan. Den man som hade den gamla Shell-pumpen hade två söner som hjälpte till. Den ene av dem kunde skriva samtidigt med båda händerna, spegelvänt med den vänstra.

Lilla (1,40 m) fru Edlind(?) bodde i parhuset på Sockenvägen mittemot. Hon hade man och fyra döttrar. En dag gick mannen för att köpa Aftonbladet och kom inte tillbaks. Fyrtio år senare ringde han på dörren och sa: ”Nu är jag tillbaks”, men då tyckte fru Edlind att om hon klarat sej i 40 år utan honom så kunde det vara. I andra halvan av parhuset gifte sej en av den familjens döttrar med en polis. De gick i stort följe med musik från kyrkan och hade sedan bröllopsfest på Sockenvägen! Det var innan Bagarmossen byggdes.

Innan Sockenvägen drogs om norr om nuvarande Statsrådsvägen 1 så fanns en park mellan Bergström och Dahlfors (skolläraren) och de kunde stå och prata med varann tvärs över parken.

Augustsons bodde i nuvarande Statsrådsvägen 2. Fru Augustson tog hand om en son, som var lite konstig i huvudet, och en liten tystlåten äkta man. Sonen gick alltid och pratade högt.

Spårvagnshållplats Tyresövägen

Spårvagnshållplats Tyresövägen

”Duvan” kallades fru Duvin, som hade mataffären i det som nu är Tröjor och Sånt (Sockenvägen 538). På söndagarna kunde man gå till Duvan och köpa mjölk, fast den övriga affären var stängd. Det var innan kylskåpen. I detta hus fanns även blomsteraffär och färghandel, och ett skomakeri. Utanför Konsum fanns ett kar för hästarna att dricka ur. Barnvagnsfabriken låg i källaren i huset mittemot Konsum, där det också fanns ett ölschapp och sybehörsaffär. Vid spårvagnens vändplats fanns mataffär till vänster och tobaksaffär till höger. Där har det även funnits en damfrisering. När Hemgården byggdes inrättades en Konsumaffär även där. Och det låg en mataffär mittemot.

Stättes hus ligger strategiskt i korsningen. En av de krockar de kommer ihåg är när en bil körde på och klättrade upp i trafikdelarstolpen. Folk kom ut och inspekterade men hjälpte inte till. Kerstin själv drog ut tungan på föraren och satt och höll i den tills ambulansen kom. Föraren var berusad, förstås. En annan gång vaknade Kerstin av att det brummade utanför. En bil hade klättrat in i deras amerikanska hagtornshäck och försökte backa ut. Föraren lånade telefon och ringde efter bärgare. Bilbärgaren tyckte den krockade bilen var skum och de ringde efter polisen. Det visade sej att föraren hade ett antal körkort liggande i bilen.

När Sockenvägen drogs om så togs lite av tomten på framsidan. De blev erbjudna att få motsvarande mark på baksidan, men parkvägen skulle fortfarande gå över den marken och då avstod de. När dagvattenledningen drogs på 70-talet fick huset sättningsskador, som många andra, men inte så mycket att det var idé att göra nåt åt dem.

De skaffade en friggebod för några år sen. Det tog bara nån vecka så var låset uppbrutet och en trasig häcksax och en ”antik” sekatör stals. Sen dess har de bara en träbit i låsbygeln. Den brukar vara bortslängd när nån varit inne och sett sej om. Annars tycker John att det är fint med skogen bakom. Trots trafikbuller trivs han. Men irriterar sej på att kommunen inte klipper sina buskar utanför så att hans häck får utrymme.

 

Statsrådsvägen 1

Bussvändplan

8:ans vändplan, senare buss 18A. Kiosken revs ca 1980. Här ligger nu en förskola på Talmansgränd.

Nedtecknat 2007

Jan Gustavsson. Jag flyttade med fru och ettårigt barn till Statsrådsvägen ”bara ett” i juni 1979. Vid husvisningen fanns kiosken vid 8-ans vändplan, men när vi flyttade in var den nedlagd. Det såg ut att ha varit en busshållplats framför kiosken, som låg i en vacker björkdunge. (På SL-karta från 1958 anges att 181:an gick mellan Sandsborg och vändplanen.) Spårvagnens banvall fram till rondellen vid Gamla Tyresövägen var ockuperad av tomtägarna utmed sträckningen. Staket och häckar låg i tomtgräns, men trädgårdsland och komposter fanns på banvallen i stället för sliprar och räls.

Våra närmaste grannar var pensionärerna i Familjebostäders flerfamiljshus, Hemgården. De gillade att från sina balkonger och fönster titta ner på oss, särskilt på våra små barn som lekte i trädgården. Man fick passa sej så man inte körde på gamlingarna och deras rullatorer med bilen när man skulle ut eller in genom hagtornshäcken. Vi fick en hög fin flaggstång med på köpet och en oklippt gräsmatta full med bellis och tistlar. Bellisen dras vi fortfarande med, ogräs! Men flaggstången blev inte kvar. Hela första sommaren ringde det på vår dörr och äldre herrar med spritproblem erbjöd sej att måla vår flaggstång. Till slut gav vi upp, den gamle mannen tog med en kompis och en båtsmansstol och hissades upp. Halvvägs till knoppen ropade han efter en såg och påstod att stången var rutten. Med tvekan lät vi honom såga av vår höga fina flaggstång. Det var bara en fingertjock kant runt halva stången som höll ihop den. Som betalning för kapning och fällning fick den gamle mannen flaggstångsknoppen och en flaska av Annas farmors på den tiden olagligt hemkörda maskrosvin.

Mäklarfoto 1979

Mäklarfoto 1979

Vårt hus var ursprungligen putsat, när vi tog över var det byråkratgrått, med bruna snickerier som åtminstone de var original. Det fanns endast en ingång. Garaget stod inte i förbindelse med resten av huset. Familjen Sandin som sålde, hade två utflugna barn i tjugoårsåldern och sommarställe. De lämnade en gräsmatta som var helt oklippt, ganska oförskämt egentligen, men vi njöt av ogräset, maskrosor, tistlar (mindre njutbart) och bellis. Sandins hade fått ersättning för sättningsskador efter dagvattenledningsdragning men inte gjort nåt åt sättningarna, så det finns fortfarande lite sprickor här och var, framför allt i källargolv och väggar. Även avloppet var sprucket och det visste vi. Den första åtgärden blev att byta avloppet ut till gatan. Det blev i november och en del av de jordslagna hagtornsplantorna från häcken som grävaren tog sej igenom dog. När jobbet var klart så dog de tillbakasatta hagtornen och graven var återfylld med matjorden i botten och leran överst. Hagtorn kan, liksom rosor, inte planteras i samma jord. Vi fick tag på riktig hagtorn, stora plantor för komplettering direkt från Weibulls. Ny hagtorn av gammal sort säljs inte eftersom den är alltför mottaglig för sjukdomar, vilket vi minsann märkt. Den sjunkande graven efter VA har ännu inte blivit bra, 2007. Hagtorn är tidtypiskt, men kan inte rekommenderas på något sätt. Möjligen för att hålla rådjuren borta, men då ska den vara hög. Rådjur har vi inte mycket besvär av eftersom vi inte har så mycket blommor. De har en lega (rådjuren alltså) under plommonträdet och ifall vi glömt behandla rosorna bredvid så tar de (rådjuren) knopparna till frukost innan de spatserar vidare in i området.

När vi har reparerat gräsmattan och renoverat gångarna har vi hittat gamla grusgångar tio cm under markytan. Förmodligen var huset omringat av grusgångar med en rundel kring flaggstången. Det har funnits fler fruktträd. Mot Sockenvägen fanns en stackars syren som snart dog under prydnadsäpplen och snöbär. Bredvid syrenen finns en uteplats av ölandsskiffer som vi givetvis inte använder som uteplats. Den byggfirma vi hade förtroende för sa att vi inte skulle ha råd att putsa om huset. Putsen hade skjutit ut där de underliggande slaggplattorna var spikade. Så vi tog bort puts och slaggplattor, isolerade och satte upp slät träpanel, som på husen på Magnebergsvägen. Vi tog upp en dörr till trädgården, och vi tog upp en dörr till källaren. Vi har gjort så lite som möjligt för övrigt och det stora ingreppet blev att riva jungfrukammare, skafferi och serveringsgång till förmån för ett stort kök. Det enda minnet av jungfruns existens är numera några tunna trådar elledning till den interna ringledningen.

Vårt hus är inget hembygge. Det byggdes åt en skollärare och hans hustru. Det fanns en kvinna till mantalsskriven på fastigheten, kanske var det jungfrun. Två barn, pojke och flicka, som dog som unga vuxna (enligt Dagny Rudolphs). Fastighetens namn var passande nog Beräknaren 1. Nu heter den Kalkylatorn 3. På vinden finns ännu hyllor med kantetiketter: Husmodern, Svensk Lärartidning.

I sex år bodde vi utan bil. Nära till tunnelbanan, nära till Nackareservatet gjorde att vi klarade oss med packcykel, barnstolar på cyklarna och ibland en lånad bil. Det byggmaterial vi behövde fanns i närområdet. En färgaffär i Kärrtorp, en i rondellen, en på Nynäsvägen, en på Sockenvägen på andra sidan Nynäsvägen, en järnaffär i Bagis och en vid Skogskyrkogården. Virke kunde vi cykla hem med på packcykeln från industriområdet vid kyrkogården. Växter var enda praktiska som det var lite längre till, Hortus i Farsta. Dessutom fanns Domus i två plan med rulltrappa i Kärrtorp, så även kläder och husgeråd kunde inhandlas på gångavstånd.

Åttiotalet såg ett generationsskifte i vårt område. Barnfamiljer flyttade in. När jag var barnledig med mitt tredje barn, sommaren 1982, sprang jag på Stadsmuseet och Statsarkivet och letade material om området. Jag lärde mej att vid busshållplats Gränsberget står Vantörs sockens gamla gränssten, Vita Stenen. Och att det väldigt opassande gula hyreshuset bredvid skulle ha blivit Södra roslagens tingshus. Lekplatserna var tomma, barnen var på dagis, föräldrarna på jobbet. Så småningom revs kiosken och ersattes med ännu ett dagis, som fick namnet Spårvagnen och som nu heter Kulingen. Spårvagnens banvall är överförd till tomterna omkring, spårvagnsstallarna vid De gamlas väg är borta. Där står ett bostadsrättskomplex.

Rondellen i Gamla Tyresövägens och Sockenvägens korsning försvann i den tidens rondellrivningsvåg. Hem-och-skolaföreningen lobbade hårt för att få till trafikljus i stället. Nu går jag bara och väntar på att den återkommer i vår tids rondellvurm.

Pensionärerna i vårt grannhus tynade bort. Standarden med rum och kokvrå med bad i källaren blev för låg och de gamla ersattes av de unga, studenter och socialfall. Under några sommrar behövde vi ingen egen musik eftersom öppna fönster och picknickar på gräsmattan spred den tidens populärmusik.

Under några år var vårt hus utsatt för den genomfarande brottsligheten. Polisbilar och brandbilar tutade dagligen förbi på båda sidorna. Var det inte Bagarmossen så var det hyreshuset. En gång hade vi knarkrazzia på nuvarande Talmansgränd, en annan gång grep poliser med dragna pistoler en A-lagare som satt och sov. En räddningshelikopter hovrade över området en hel dag när en pilothustru hade råkat slå på nödsändaren i sin mans portfölj i garderoben.

Hemgården byggs om till Sockenstugan 1999

Hemgården byggs om till Sockenstugan 1999

Det har lugnat ner sej. Familjebostäder byggde om hyreshuset till det kollektivhus som nu anordnar loppmarknader ett par gånger om året. Vi har fått goda grannar som hjälper oss att plocka ner våra äpplen, om vi får några. Invånarna i Bagarmossen verkar tända på sina lägenheter lite mindre ofta. Men fortfarande händer det att bilister som ska till Bagarmossen inte kan välja Sockenvägen eller Statsrådsvägen utan väljer mitt emellan. Fortfarande stannar bilar vid Gränsberget utanför oss, gärna fler åt gången och förare och passagerare går upp i skogen. Jag har svårt att tro att de tar kisspaus. Vi har haft inbrott i huset två gånger vid jul-nyår. Vi tror att det var folk från hyreshuset som såg att vi var bortresta.

Ännu står två av de tre ursprungliga äppelträd vi ärvde kvar. En av förmodligen fyra björkar orkar ännu, knappt. Åttiotre år är en avsevärd ålder. Hagtornshäcken frodas, men så får den mycket omsorg. Vi har ännu kvar en kolskyffel, men den är nog från 60-talets kombipanna. När vi målade om i pannrummet målade vi över märkena efter kolbingen. Nu värms vi av berget. I tvättstugan hade vi länge kvar det gamla bykkaret, säkert två kubikmeter stort. Det hade vi bra nytta av när vi byggde om köket och bodde källaren. Liksom många fastigheter i området har vi problem med högt grundvatten. Ett hörn av huset står på Gränsberget så vi har ett bra vattentryck vissa vårar och efter långvarigt regn.

Sockenvägen passerar vårt hus på norrsidan. På 60-talet flyttades den från sydsidan. Man tog den lilla park som fanns mellan vårt hus och det sista huset på Sockenvägen, och man tog några meter av ”vår” tomt. Vi är givetvis bullerstörda och har kunnat få bidrag till att tilläggsisolera fönstren. Det har vi inte gjort eftersom det skulle göra irreversibla ingrepp i våra originalfönster. När det var vår tur att anslutas till kabeltevenätet fick vi nobben. Det skulle bli för dyrt (för leverantören) att dra en tåt till oss, som ju inte har några direkta grannar. Men utvecklingen går framåt, så nu har vi bredbandsteve.

När vi hade tagit upp dörren till trädgården och fått en trappa på plats fick vi ett brev eller telefonsamtal från stadsarkitekten, som varit ute på en förtjänstfull inspektionsrunda per cykel. Hon anmärkte på att trappan såg väldigt ny ut. Något förvånade svarade vi att ”den är ny”, ”om några år kommer trappstegen av tryckat virke att ha grånat”. Hur dum får man vara , tänkte vi, men det är ju bra att man bryr sej om vår miljö. Fast med tanke på hur en del hus i området har byggts om så kan man undra hur mycket stadsarkitekten egentligen har att säga till om.

Det riktigt trevliga med vårt hus är att det byggdes tillräckligt stort. Åttiotre år gammalt åldras det med värdighet. Det behöver inte byggas ut. Det mindre trevliga är förstås att vi inte har några grannar. Väg på tre sidor och ett hyreshus på den fjärde sidan. När vi flyttade in bodde i nr 2, ”tokiga grannen”, en medelålders man som bodde med sin mamma. Han pratade som en kulspruta, så man aldrig förstod vad han sa. Både mamman och han dog inom samma år. De nya ägarna målade huset illskärt och grävde upp gräsmattan för markvärme. ”Tokiga grannen” ersattes av ”rosa huset”. De nyaste ägarna är bl.a. vår sons småskolefröken och utmärker sej inte anmärkningsvärt.

Se min privata betraktelse över trädgårdstrender genom åren.

 

Tistelvägen 31

Lite om mitt liv i Skarpnäck, av Gun Larsson

Tistelvägen 31 i Skarpnäck (numera med postadressen Enskededalen) är mitt livs adress. Jag föddes 1944 och har bott i huset en stor del av mitt liv. Åren 1967-1972 bodde jag med man och barn i Björkhagen och 1972-1980 tillbringade vi våra dagar i Enskede Hemgård på Statsrådsvägen 7-9 också det i Skarpnäck. Vi jobbade som portvakter i de båda husen.

Tistelvägen 31, mörka huset till höger

Tistelvägen 31, mörka huset till höger

Oktober 1980 flyttade vi tillbaka till mitt föräldrahem på Tistelvägen, som mina föräldrar köpte 1941 efter att ha bott i 7 år på Presidentvägen 5 hos min farfar och farmor, som i sin tur bott i halvvillan där sedan 1929. Det är alltså mycket Skarpnäck för min del.

Här i huset bodde förutom mamma och pappa också min storebror Börje, som är född 1940 och också min mormor, min morfar (som avled redan 1947) och min morbror. Vi var ganska så trångbodda på den tiden. Huset innehåller ju endast 3 rum och kök. När mina föräldrar köpte huset 1941 hade det bott två familjer i huset och den ena bodde kvar en liten tid efter köpet. Huset kostade 12.500 kronor med en insats på 1.250 kronor. Det känns som lite andra siffror än dagens, men det är också andra tider idag.

Tistelvägen från väster

Tistelvägen från väster

På nedervåningen hade vi en kamin som värmde huset ganska bra och en kakelugn fanns i vardagsrummet och en i varje rum på övervåningen. För att få sätta in ”centralvärme” måste kakelugnarna dömas ut (fick alltså inte användas) och precis i samband med krigsslutet 1945 fick vi element i huset. I eldade med koks eller briketter, som fick fyllas på ganska ofta och om någon glömde spjället öppet på pannan började det att koka i elementen och det blev ”snabbt på” med alla varmvattenkranar och släppa ut en massa kokvatten och naturligtvis också stänga spjället. Det skakade i hela huset och var ganska otäckt. Vet inte riktigt vad som kunde hänt, men hemskt var det. Alla elementen var olika eftersom det var svårt att ”få fram” element överhuvudtaget. Vi badade i en balja i källaren och så småningom fick vi också ett badkar, men det var ganska så kallt i källaren om vintern. När vi fick kylskåp vet jag inte riktigt, men jag kommer ihåg att jag fick springa ner i källaren åtskilliga gånger och hämta mjölk och annat. Matkällaren var ju en viktig del av huset. Mamma tog tillvara allt som gick av bär, grönsaker och potatis som de själva odlat på tomten. Det fanns ju dessutom nyponbuskar (finns fortfarande förresten) och en viss tid i slutet av sommaren fick man tillstånd att plocka nyponen. Då fick hemmafruarna på gatan passa på tidigt för då kom också fruarna från stan och plockade. Vi fick mycket nyponsoppa (med klipulver) på den tiden. Fruktträd var det gott om på vår tomt så äpplen och päron fick vi.

boende_tistel_gravVi hade gasspis när jag växte upp, men gasen byttes mot el och när man grävde nytt avlopp i gatan 1982 togs också gasledningarna bort hos oss.

Spårvagnen hade ju sin bana mellan våra och Sockenvägens hus. Vändplanen med slutstation för linje 8 hade också en kiosk. Där fick jag handla lösa John Silver till min morbror när jag var mycket liten. Då var det ingen som trodde att jag skulle röka själv. Vi letade mellan träspjälorna efter slantar. Ibland kunde någon ha tappat en ettöring.

Spårvagnen slutade gå 1950 tror jag och bussar ersatte och det blev först ett gångstråk där spårvagnen gått, men det gjordes senare om så att vi som bodde på ömse sidor fick var sin bit till tomten. Vi fick 121 kvadrat först till en liten summa per år, men så småningom har det införlivats i tomtarealen.

Innan mamma fick oss barn jobbade hon på Hyvéns dammodehus vid Odenplan och åkte alltså till stan varje dag med spårvagnen. Hon har berättat för mig att hon tog med sig mjölkkannan och lämnade in den i Mjölkaffären på Skattmästarvägen redan på morgonen så att det bara var att hämta den när hon kom hem. Snacka om familjärt. Alla kände alla och bodde dessutom länge i sina hus. Det var ett mycket aktivt liv i området. Många barn.

Vi hade många affärer i vår närhet på den tiden. Jag kan minnas från slutet av 40-talet att i Enskede Hemgårds hus på Statsrådsvägen (numera kollektivhuset Sockenstugan) fanns en mjölk- och brödbutik som var Konsums, mittemot i det grå huset fanns Casselryds mjölk- och speceributik och på Skattmästarvägen Janssons mjölk, bröd, kött och speceributik. Vid korsningen Sockenvägen-Tyresövägen fanns Konsum, som idag men med 3 butiker – en köttbutik med ingång till en speceridel och mjölk och brödbutik på hörnet på Sockenvägen. På andra sidan Sockenvägen låg en mjölk- och brödbutik och i huset där Tröjor och sånt ligger idag låg också en mjölk- och brödbutik Duvins. Vi hade ju också Posten som då låg bredvid Duvins, en färgaffär och också en fiskaffär på hörnan. Vid Konsum låg också skomakare och frisör. Sybehörsaffär och visst var det väl en butik, nån sorts järnaffär mm där Barnvagnsfabrikens restaurang ligger nu. Barnvagnsfabriken började på baksidan av huset i källarvåningen har jag för mig. Där Mäklarna har sitt kontor nu var det ett välkänt ölfik.

Vi var många barn på gatan och lekte nog mest i närheten av vår gata. En lekpark fanns där det nu också är park mitt emot det nya dagiset Kulingen och redan då fanns också gungparken mellan Riksrådsvägen och Kanslersvägen.

När första tomträttskontraktet skrevs nånstans 1925–26 var kostnaden 240 kronor per år – i 60 år. De första åren vi bodde här hade vi samma summa och sen hade mina föräldrar skrivit ett tilläggskontrakt på 1500 per år i ytterligare 3 år. Sen blev det 7.500 i ett antal år. Nu har vi friköpt tomten.

På väg till majbrasan

På väg till majbrasan

Under uppväxten här var ju de flesta mammor hemma. Min mamma deltidade lite på posten, som senare flyttade till ”de nya” husen mittemot Barnvagnsfabriken. Hon hade en del uppdrag, men det var ju pappa som jobbade heltid som kranförare i Stockholms hamn. Jobbade ju även på lördagar. Båda mina föräldrar har varit föreningsaktiva och pappa satt i många år med i Trädgårdsstadsföreningens styrelse. Valborgsmässofesterna med fackeltåg från Skarpnäcks skola och till ungefär där nämndemansbacken går upp från Gamla Tyresövägen nu med brasa och vårtal. Det sista vårtalet där höll min mamma. Måste väl ha varit 1959–60 eller så för sen bebyggdes ju platsen och det blev inga mer brasor. Midsommarfesterna i backen mellan Presidentvägen och numera Nämndemansbacken var trevliga fester i dagarna tre där hela Trädgårdsföreningens styrelse m.fl. jobbade för fullt och där tror jag också att Trio me´ Bumba gjorde sin debut. Det var verkligen en sammanhållning i området på den tiden. Vi var inte glada åt den nya bebyggelsen då – de tog ju våra festplatser.

Alla från området gick i skola i Skarpnäck och när jag började 1951 hade ju också Kärrtorp tillkommit och barnen därifrån började i samma skola. Efter sexan var det Kärrtorps läroverk som gällde och enhetsskolan till nian (om man inte sökte till realskolan), sen fortsatt jag och flera med mig i Kärrtorps försöksgymnasium. Vi som konfirmerades i Skarpnäcks församling fick genomgå konfirmandundervisningen i Kärrtorp men konfirmeras i Enskede Kyrka. Markuskyrkan var inte färdig ännu.

1949 flyttade de första in i Stiftelsen Enskede Hemgård på Statsrådsvägen. Mina farföräldrar var bland de första att flytta in där – de lämnade Presidentvägen och min faster med familj bodde kvar där. I Hemgårdens två hus fanns totalt 75 lägenheter. Alla ettor – men hörnlägenheterna var lite större – en större sovalkov så att två kunde bo där. Lägenheten innehöll också ett litet pentry och toalettrum. Två badrum fanns längst ner i vardera huset och där skulle man samsas. I 7:an fanns tvättstuga och också en samlingslokal för möten. Där var underhållning från Stockholms kommuns sida i samarbete med ABF och kyrkan hade också en del möten. Luciafest med luciatåg varje år. Dessutom var det firande på Mors dag. Skarpnäcks skolas mässingsorkester kom och spelade. Vi jobbade som portvakter där 1972–80 och varje år bakade jag massor av bullar och kakor och alla drack kaffe tillsammans efter spelandet. En mycket trevlig tradition som upphörde i och med att stiftelsen Enskede Hemgård sålde sina hus till Familjebostäder 1981. Husen hade ju varit avsedda för pensionärer men möjligheterna att skaffa sig andra boenden – mer bekväma kanske – gjorde att det under de sista åren nästan enbart var ungdomar som bodde i lägenheterna och husen blev mycket nedslitna – mycket bus och stora ordningsproblem. Numera är husen Kollektivhuset Sockenstugan och har blivit mycket fint. Det är nästan svårt att tänka sig att de gamla husen som vi jobbade i har blivit så fina med fantastiska lägenheter.

Kommer att tänka på en annan sak. Långfredagen och Juldagen var ju urtrista dagar när jag växte upp. Ingenting öppet – ingen affär, ingen bio och vi hade ju inte TV på den tiden. Asta Nilssons kiosk som låg på Tyresövägen (numera Gamla Tyresövägen) vid korsningen med Skattmästarvägen var den enda kiosk jag vet, som ibland hade lite smygöppet sådana dagar. Gissa om vi barn i området hittade dit!

Jag var medlem i Enskede Unga Örnar, som hade större delen av sin verksamhet förlagd till Gamla Enskede och även använde Pungpinetorpet till mötesverksamhet. Vi hade många trevliga möten och gruppträffar där under många år. Torpet fungerade ju i mycket som föreningslokal under många år. I gamla Spårvägshallarna på Sockenvägen fanns tidigare också fina lokaler där föreningarna i området kunde ha sina möten och träffar. Senare tillkom ju Medborgarhuset Fyren i Kärrtorp med många lokaler för både möten och fester.

Innan Skarpnäcksfältets bebyggelse kom till så var det ofta biltävlingar där och MHF hade en lokal där många bilburna ungdomar träffades. Henrys raggarfik var ju ett annat ställe där många träffades.

Badbussar gick från Emelie Högqvists väg – vid Skarpnäcks bollplan. Vi åkte vid 9-tiden på förmiddagarna under sommarlovet och kom hem vid 15-tiden. Bussades till Flatens barnbad och vi var ganska många från vårt område. Då, i början och mitten på 50-talet, fanns inte så många andra aktiviteter för barn under sommaren. Bad, alltid sol, simskola och mjölk och bullar.

Våra barn, födda -67 och -69 har vuxit upp i vår underbara miljö. Lekis i Kärrtorp i början av 70-talet, skolan i Skarpnäck och Högstadiet i Bergholm.

Tillgången på service och affärer har minskat betydligt inom området. Idag är alla bilburna och har andra möjligheter. Generationsskiften i husen, om och tillbyggnader som inte alltid hör hemma i ett sånt här områden. Många bor kortare tid i husen nu än förr och det är inte bara generationsskiften utan också många unga som byter boende.

Många barnfamiljer flyttar in och det är trevligt med lite nytt liv i husen. Förändringarna är stora. Vet knappt vilka som bor på våran gata. Kanske dags att sätta igång med gatufester (som sker på Presidentvägen där man tagit upp den gamla traditionen) för att lära känna sina grannar. Valborgsmässofesten är en del i områdets gemenskap som är mycket uppskattad av många i området.

 

Trevna gränd 8

Utdrag ur intervju gjord 2008 av Jan Gustavsson.

Willy Sönnert talar med den omisskännliga stockholmsdialekt som är ovanlig numera. Tränar tre gånger i veckan, går på händer och gör armhävningar. Har opererat både en hjärtklaff och gjort en bypass samtidigt.

Willy, född 1931, yngst av 7 syskon, äldsta brodern född 1909. Pappan var möbelsnickare och hade en hyvelbänk i det stora rummet på övervåningen och en såg i den lilla hallen. De var de enda med trefas elektricitet i huset. Farsan tillverkade bl.a. radiolådor som såldes till NK. Övervåningen var från början ouppvärmd, vilket var vanligt när dessa hus byggdes. Det är väl därför de kallades enplanshus med inredningsbar vind.

Tomten nr femton i kvarteret Fliten uppläts med tomträtt, löpande på 60 år och med en årlig avgäld på 136 kr. Tomträttsbeviset personligen undertecknat av Carl Lindhagen. Den totala kostnaden för hemmet: Småstugebyrån debiterade 8.640 kr. Lånets storlek var 8.160 kr och löpte på 40 år. År 1928 var husets värde 9 800 kr.

Trevna gränd 8 ritning

Byggsats från Vansbrohus

För att få bygga i SMÅAs regi och med dess mycket förmånliga villkor fick man ha en inkomst om högst 8.000 kr om året. Husen kostade alltså en dryg årsinkomst. Farsan, Knut Fredrik Svensson, byggde huset själv, det var ju självbyggeri. Huset var den påbjudna byggsatsen från Aktiebolaget Träkol i Vansbro. Det var en ”Stugtyp enl. Rekt. Hedströms motion, Brutet tak, Alt 1, (Litt. c.) ’Ibo’ ”.

Det drogs in gas, men bara till en tvålågig liten gasspis på bänken. Huset värmdes av en kokseldad s.k. malcusspis i köket. Den var kopplad till en radiator i vardagsrummet och en i hallen och hade expansionskärl på vinden. I källaren fanns badkaret som man var tvungen att fylla på med varmvatten som värmdes i tvättkitteln av koppar. På vintern kunde det vara så kallt i källaren att morsan ställde ett brinnande stearinljus på toaletten så att vattnet inte skulle frysa. Källartrappan blev sliten av springet upp och ner och av de ständiga koksleveranserna. Som flest bodde fyra barn i det lilla huset på Trevna gränd. De sov i en ottoman i vardagsrummet. I början hade få hushåll telefon, utan man använde de två telefonkioskerna och barnen utnyttjade att folk tappade tioöringar genom golvgallret. Senare fick Svenssons en väggtelefon i hallen.

Flygfoto Pungpinan 40-talet

Pungpinan söderifrån 1940-talet. Står lille Willy nånstans?

Det var mycket som levererades på ryggen på den tiden. Affären som låg på Skarpnäcksvägen fick sin is av iskarlen som kom med blocken i issax på sin läderklädda rygg. Isen kom nog från en isstack som låg vid ingången till Barnflaten och lades upp när Flatensjön frusit till. Många av dem som bosatte sig i Pungpinan var spårvägare, t.ex. Kalle med magen. De utgick från spårvagnsstallarna på Sockenvägen. Där fanns en liten kiosk, vid Åkervägen, liksom Nilssons kjorre där Skattmästarvägen mynnar ut i Tyresövägen, på kyrkogårdssidan. Nilsson satte upp en tillfällig kiosk vid majbrasan varje år. Vid macken fanns ett kafé där Willys mamma hjälpte till med disken ibland. AMAs kiosk låg på Skarpnäcksvägen alldeles bortom där plåtslageriet ligger i dag.

Willy gick i Skarpnäcks gamla skola. Där blev han den andra i världshistorien att få stort A i träslöjd  efter att ha snickrat en byrå. Revolver-Petter, vaktmästare Petterson, bodde på gaveln till skolbyggnaden. Under kriget hade man kokslov på vintern, för att spara på uppvärmningskostnaderna kan tänka. Från skolan gick på Valborgsmässoafton Skarpnäcks blåsorkester, med elever från skolan och vida känd, i spetsen för ett tåg till majbrasans plats.

Det fanns skidbackar överallt. ”Himmelberget” kallades skidbacken öster om Riksrådsvägen, det som numera är pulkabacke ner mot Fogdevägen. ”Eklundsbacken” låg bakom Eklunds i ytterhörnet Kanslervägen-Skrivarvägen. Eklundsbacken var så brant att det var svårt att hålla balansen när man kom ut på platta marken. ”Hällen” var backarna från det som nu är Sekreterarbacken. I Kärrtorps koloniområde fanns det på 40-talet skidspår snitslade och det fanns en spårvägare som snitslade skidspår i skogen söder om kyrkogården.

Det plogades med häst och A-formad svart träplog, efter kom tre gubbar som skottade rent ingångarna till husen. Snöröjningsattiraljerna förvarades i förråd där nya skolan nu ligger. Det var den sista invånaren i Kärrtorpet som skötte plogningen. Willy hade skolkompisar i torpet och deras farsa kallades ”torparn”.

Man badade aldrig i Söderbysjön. Det var Flaten som gällde. Skarpnäcksvägen var på somrarna full av cyklister, cykelparkeringen vid badet kostade 10 öre. Badet var fint med röda, gula och gröna träsoffor och det spelades musik i högtalarna. Det förekom Flatenspelen som var ett spex. Willys tio år äldre brorsa tältade vid Älten, i samma sorts tältstugor som fanns vid Flaten, och fiskade kräftor. Som vuxen och gift badades det vid Erstaviksbadet dit man cyklade, på den tiden rakt igenom Erstaviks gård.

Som liten spelade Willy och hans polare tregropskula på grusvägarna. Laduparken var mycket välordnad med häckar och formklippta träd och det var strängt förbjudet att beträda gräsmattorna! Parkpolisen med skärmmössa (som bodde i Konsumhuset) jagade överträdare överallt. I slutet av 40-talet hade man ibland 5-kamp på Laduplan, med liten kula. Stöt med höger och vänster hand, dubbelhandskast mellan benen bakåt och framåt och över huvudet bakåt.

Macken Pungpinan

Macken Pungpinan

Vid pungpinetorpet låg bensinstationen med smörjbrygga. På den tiden var man tvungen att smörja bilen lite här och var. Unga Örnar huserade i torpet, och där fanns även söndagsskola. En dotter till Kalle Karlsson (Kalle med magen) hade hand om skolan och hon var aktiv i en Filadelfiakyrka.

Innan landningsbanorna på Skarpnäcksfältet kom till nödlandade ett ryskt passagerarplan och körde i diket med ambulansutryckning som följd. Willy var 5–6 år och hade ont i ett ben och fick stanna hemma men brorsan rusade iväg för att se spektaklet. På fältet kördes det senare bil- och motorcykellopp med namnkunniga förare, bl.a. Jocke Bonnier och 12-timmarslopp. På andra sidan fältet låg Hellas sportstuga. I triangeln Tyresövägen-Skarpnäcksvägen-Skarpnäcks Gårds alléväg låg bensinstationen och raggarfiket Henrys. Man kunde få en tidning på köpet när man köpte soppa och där hölls två krokodiler fångna, Ingo och Floyd.

Willy övertog huset efter sin mamma och dränerade grunden för hand 1961. Huset är sen tillbyggt 1965 och 1990. För att få bygga till måste godkännande inhämtas från Granskningsbyrån och det var en arkitekt Olle Zetterling som ritade. På 60-talet lät Willy ympa in Filippa, Oranie och Cox Pomona på ett träd. I dag odlar han potatis, morötter och stora mängder smultron. Rekordet var den varma sommaren 1999 då han skördade 31 liter smultron under säsongen! Rådjuren passerar förstås, och dan innan denna intervju mötte han en grävling runt husknuten.

Läs hela intervjun med Willy Sönnert.

 

Trohetsvägen 17

Intervju med Iris Wahlström

boende_tro17_1

Hässjor på fältet

Jag träffar Iris Wahlström, som sedan 1960 bott i sin mans föräldrahem. Svärföräldrarna byggde och flyttade in 1929. Då var det åker söder om Trohetsvägen. Skarpnäcksgården bedrev jordbruk långt in på 1950-talet. Trädgården har fortfarande kvar fyra pioner och en krusbärsbuske, som stått sedan ursprunget. Iris skrattar till, konstigt att den inte fått mjöldagg, som de flesta krusbär brukar få, säger hon. Det fanns också en stenkantad rabatt där flaggstången stod, och fruktträd förstås. Entrén låg på baksidan och dit ledde en grusgång, som svärfadern noggrant krattade varje lördag, som man gjorde på den tiden.

 

All text?

Huset baksidan

Iris berättar att då hon flyttade hit var huset gult, men det har för det mesta varit grönmålat i olika nyanser. Huset byggdes till 1964, då familjen vuxit. Helst ville vi bygga till i två plan såsom ursprungshuset var. Men det godkändes inte, så det blev ett plan och garage, berättar Iris. En modernisering blev det genom att badrummet kom i tillbyggnaden istället för badkar i källaren. Vid tillbyggnaden försvann två äppelträd, men ett potatisland fanns det plats för. Numera är det bara gräsmattor och blommor i trädgården. Vi talar om barnen. De började skolan i Skarpnäcks gamla. Men högstadiet gick de i Bergholmsskolan. Varje generation Pungpinebarn har gått högstadiet i olika skolor.

 

Ursprungligt utseende

1960

Iris som kommer från Norrland har tyckt om närheten till Nackaskogen. Familjen hade sin skidrunda bortom Brotorpsbron och ner mot Söderbysjöns södra ände. De var liksom deras slinga, som de skidade varje år. Så åkte vi skidor på Skogskyrkogården, eller alldeles söder om muren, innan kyrkogården hade blivit så stor som nu. Det fanns några gamla hus där bl.a. torpet Valsknopp och jag tror det fanns en minkfarm, minns Iris. Där fanns en uppkörd bana i gruset som användes av områdets pojkar på moped eller cykel. Jag frågar om gamla affären var kvar då Iris flyttade hit. Jodå, den i hörnet av Lugna gatan–Bagarmossvägen, den fanns kvar till mitten på 60-talet. Den drevs av Ågren, men den nybyggda affären på Skarpnäcksvägen blev en Favörbutik.

 

Trohetsvägen 16 numera 22

Berättad av Sigbrit Kustner, som byggde huset 1944–45.

På hösten 1944, cirka 2 år efter ansökan blev vi anvisade några strötomter på Trohetsvägen. Då var gatunumren ännu inte fastställda. Innan dess hade vi haft många telefonsamtal med Småstugebyrån. Där sa man att vi fick vänta eftersom vi inte var gifta. Det var företrädesvis familjer med minst tre barn som kom ifråga för tomterna. Samtidigt med detta öppnades ett stort område, Långängen, för självbyggeri i Älvsjö. De flesta ansökningarna var alltså ställda dit. Endast ett fåtal kände till strötomterna i Pungpinan. Vi gjorde det eftersom mina föräldrar hade kolonistuga i Skarpnäcks koloniområde. Så det var vår chans. Småstugebyrån skulle ha sammanträde dagen därpå. Jag fick uppmaning att ringa klockan 13 för att få besked. Så fick vi äntligen ett positivt svar. Nu var det så att inte vem som helst fick börja bygga. Man fick inte ha restat med skatt, man måste vara skötsam. Detta var före skatt vid källan. Så började vi alltså schakta ut för grunden. Man grävde spadtag för spadtag och körde bort i skottkärra. En hög för matjord och en för lera. Det blev väldiga högar för grunden måste vara frostfri, alltså 1,60 m djup. Medan detta arbete pågick med bland annat hjälp från våra respektive pappor, blev Erik inkallad. Kriget pågick och Erik tillhörde den årsklass som gjorde mer militärtjänst än de var hemma. Nu vart det så olyckligt att i hans förband utbröt en polioepidemi och han blev smittad. Arbetet med grunden måste avstanna.

boende_tro22_7Förlamningen gick sakta tillbaka över vintern och våren 1945 kunde arbetet återupptas. Den 9 maj var gjutningen klar och arbetet med murningen kunde börja. Erik, som återigen var inkallad hade permission och jag hade ledig eftermiddag från bokhandeln där jag arbetade. Vi hade därför bestämt att träffas ute vid tomten. På väg dit cyklade jag Drottninggatan, Vasagatan osv. Inte visste jag att det fanns så mycket lastbilar i stan! Men bil på bil med norrmän och danskar som jublade for genom stan. Det var en glädje för alla att freden äntligen kommit. Det blev en oförglömlig upplevelse. Vi tog det som ett gott omen att få mura den första grundstenen till vårt hus just på fredsdagen.

Huset levererades i färdiga sektioner, som skulle fogas ihop i en särskild ordning. Genom Småstugebyrån fick vi rekommenderat en kunnig man, som ledde det arbetet. I övrigt ställde släkt och vänner upp och arbetade med hammare och spik.

Den 11 november gifte vi oss och flyttade in i huset. P.g.a kriget var det brist på det mesta t.ex. linolja, vilket gjorde att målningen tog extra tid. De tre rummen har fortfarande kvar de vävspända taken. Det var en duktig yrkesman som gjorde dem. Det var också brist på badkar, men genom ”djungeltelegrafen” fick vi höra att det fanns ett parti skadade badkar i Frihamnen. Vi hittade ett som bara var lite skadat på ena sidan. I de andra husen sattes badkaret i tvättstugan. Men vi byggde badrum från början. Övrig källarvåning och vinden var inte inredda då. Det fick vara fritidssysselsättning lång tid framåt.

boende_tro22_3

Trädgården mot fältet

På våren 1946 var det dags att ta itu med tomten. Då tomten legat obrukad i många år växte där bara vitrot. Varje spadtag som vi vände upp fick vi slå sönder med en hacka och hela nystan av vitrot kom fram.

Tomten låg en halvmeter lägre än gatan så den fick vi lov att höja och göra en svag lutning ner mot den övriga tomten. Nu kom jord- respektive lerhögarna efter grunden väl till pass. Med skottkärra kördes den tillbaka. Några maskiner fanns inte utan allt arbete gjordes för hand. Vartefter det var färdigrensat satte vi potatis och året därpå jordgubbar. Så flyttade vi bit för bit varje år. Så småningom var jorden beredd för gräsmatta och rabatter med perenner. Innan vi började med det arbetet gjorde vi en skiss eller snarare en ritning på hur vi tänkt oss planteringen. Småstugebyrån hade en trädgårdskonsulent anställd. Dit kunde man vända sig för att få råd. Vi besökte honom och visade vår ritning. Den godkände han med beröm för bl.a. en svängd gång från grinden, förbi huset och ut på tomten med perenna blomrabatter på båda sidor. Det tyckte han var en ny och bra idé. Mot gatan var hagtornshäck obligatorisk för alla. Gatan skulle se enhetlig ut. Konsulenten rekommenderade hallonbuskar som häck mellan tomterna. Han gav också tips på äpplen och päronsorter som kunde trivas på den kalla jorden i Pungpinan, som är delvis gammal sjöbotten. Träd, buskar och häcken mot gatan inköptes på Stockholms stads egen plantskola i västerort. Den hade ännu inte flyttat till Enskede. Plantorna till häcken på baksidan drog vi upp själva, genom att de kvistar som klipptes bort, sattes i en låda med fuktig sand. Det passade bra att använda denna metod eftersom arbetet med att rensa bort all vitrot var tidsödande. Det sparade dessutom en utgift vilket inte var att förakta. Den ständiga militärtjänsten med liten dagpenning hade inte precis förstärkt kassan.

Var är gräsmattan?

Var är gräsmattan?

På gaveln som är utan fönster planterade vi skuggmorell på spaljé. Mycket vackert på våren då de blommade och gott på hösten med bär. Andra bärbuskar som vinbär och krusbär planterades i en grupp längst bak på tomten. Konsulenten gav råd om planteringsavstånd och djup samt andra praktiska råd. På gångarna lade vi öländsk kalksten, men på uteplatsen göt vi själva cementplattorna.

Det var mycket arbete, men det var en lycklig tid. Pungpinan en stadsdel med stor trivsel och en nybyggaranda med trevliga grannar, som gav varandra goda råd m.m. De flesta var inte byggnadsarbetare utan hade, liksom vi, helt andra yrken.

 

Trohetsvägen 22

Berättat av Berit Sundberg, som är uppväxt i huset och boende med egen familj sedan 1980.

Jag får ofta höra att jag är en typisk storstadsbo. Och jag älskar verkligen storstäder och dess puls. När jag nu ska tänka tillbaka på min barndom så är det idyll jag minns. Arbetarna från Skarpnäcks gård som åkte på hästflaket till åkern som gränsade till vår tomt. Leken om sommarkvällarna då vi gömde oss bakom hässjorna av hö och känslan av den sträva stubbåkern under fötterna. En annan tydlig sommarkänsla jag har är då jag hör ett litet propellerplan. Det var så roligt att se och vinka till segelflygarna, som kom rakt över vår tomt då de skulle landa.

Trohetsvägen 22

Altanbygg

Jag växte upp under 50-talet och då fanns inte så många lekkamrater i Pungpinan. Barnen från den första byggomgången var utflugna. Jag hade dock tur att vår granne var farmor till två flickor i min ålder. Det var innan dagis så flickorna var ”dagbarn” hos farmor då deras mamma arbetade.

Min egen mamma arbetade bara på höstarna och då bodde jag hos min mormor och morfar i Älta under veckorna. På måndag morgon åkte mamma med mig på Tyresöbussen till Ekstubben där vi bytte till Nackabussen. (Tyresöbussarna var beiga och Nackabussarna klargula, olika bolag och därmed olika betalningssystem.) På lördagen hämtade pappa mig på cykel och vi åkte hem genom skogen och kom fram vid Brotorp. 1958 började jag i Skarpnäcks gamla skola. Tunnelbanan hade just börjat gå till Kärrtorp och vi hade matarbuss till Laduplan. Men mina föräldrar tyckte att det var bra att gå. Det var en ganska lång skolväg med mycket att undersöka. Jag minns att det framför Konsum vid Tyresövägen fanns ett stenkar för hästar att dricka ur. Då och då kom häst och vagn åkande ut mot Orhem eller Tyresö.

Vi hade bad på schemat i gamla skolan. Vi stod på rad vid tvättställ och en baderska såg till att alla tvättade sig ordentligt därefter fick man bada/simma i den lilla bassängen.

Kärrtorp var nybyggt och barnrikt så skolan var överfull. Vi fick gå i skift förmiddag eller eftermiddag. I 2:a klass blev vår klass utan klassrum s.k. vandringsklass. Vår fröken hade alla böcker i unikaboxar och bar dom till ett för tillfället ledigt klassrum. Matsalen låg i nya skolan. Dit gick vi i gångtunneln under Kärrtorpsvägen. Alla klasser fick ställa upp på gården. Den klass som stod på raka led fick gå in först, för att köa till maten. I 4:e klass gick jag i baracken. Den låg där särskolan ligger nu, och var ännu ett bevis på de stora barnkullarna.

Varken gamla eller nya skolans gårdar hade några lekredskap, men vi hoppade rep, twistband eller bollade. I 6:e klass var det spännande att trots förbud gå till ”fruktis”. Den låg vid busshållplatsen där pizzerian är idag. Förutom smågodis köpte vi 1/2-liters glasspaket, som vi fick delade i två delar och åt ur med sked. Under mellanstadiets vintrar så samlades vi både på frukostrasten och på kvällarna på skridskobanan vid skolan. Ishockey var populärt och klassens killar var duktiga. På kvällarna skridskotävlade vi eller lekte kull.

Högstadiet gick jag i Kärrtorps gymnasium, som då hette Kärrtorps läroverk. Jag började 1964 precis lagom till att gymnastikhallen var färdig. Nu möttes vi flickor av att vi inte kunde gå på toaletten på hela skoldagen. Rektor Trotsig låste toaletten för flickorna i högstadiet. Skälet han angav var att det osnyggades på toaletten. Vi blev utsatta för kollektiv bestraffning. Det var en totalt ny upplevelse för Skarpnäcksskolans rektor Eric Hultsjö var en mycket omtyckt person, liksom tillsynslärare Allan Södermark. Allan kom senare att efterträdda Eric Hultsjö som rektor.

I Pungpinan bedrev Unga Örnar verksamhet i Torpet. Jag var med både som ledare för de yngre barnen. Men framför allt så var det en fantastiskt rolig tid som tonåring. En gång i veckan så var det danskvällar. Det var där vi lärde varandra dansa t.ex. nyheter som twist och jenka. Dansen praktiserades på midsommaren vid kolonins festplats. Där var det levande orkester och dansbiljetter. Jag minns tyvärr inte vad dansbiljetterna kostade. Det var under denna tid som Nämndemansbacken och Sekreterarbacken hade byggts, vilket medförde ett större antal ungdomar i samma ålder som jag. Även i Pungpinan blev skridskobanan vid Nämndemansbacken en träffpunkt.

Garagebygget

Garagebygget

Minnen från min egen trädgård. Pappa byggde en lekstuga till mig då jag var 4 år. Den gav många möjligheter till lekar. Jag hade ”egna” smultronplantor vid lekstugan. På gräsmattan slog vi kullerbyttor, stod på händer eller hjulade och så kom rockringen, den blev populär under några somrar på 60-talet. Det var i denna tid som transistorradion kom och P3. Det gick att spela radio och sola i trädgården – härligt! Men det blev samtidigt en källa till dispyter om volymen, både gentemot ens föräldrar och gentemot grannarna. 60-talet var en ny tid de äldre kvinnorna var fortfarande hemmafruar med sin moral och de yngre började ta sig ut på arbetsmarknaden. Det blev dispyter om huruvida man fick hänga tvätt på söndagar t.ex. Hundkapplöpningsbanan tillkom. Jag minns att mamma var irriterad över högtalarna och att hundarna skällde. Men jag tyckte det var roligt att titta och tippa på vilken hund som skulle vinna. Min favorit var en helt vit greyhound som hette Mobydick. Vi hade många fruktträd och buskar som äpplen, plommon, körsbär och päron, vinbär och krusbär. Jag älskade sura, kartiga krusbär, men fick jag lov att äta från en av buskarna. De övriga skulle mogna för att kunna bli kompott och sylt. Det var också 1960 som pappa hade byggt till garage och tagit körkort. Då kläddes huset med eternitskivor. Ett fantastiskt material som var för evigt, eternity. Aldrig mer behöver semestern användas till att måla.

Eternity

Eternity

1980 övertog jag och min man och våra två små flickor 3 respektive 1 år gamla mitt föräldrahem. Vi hade under ett par år varit bosatta i Gällivare. Vid den här tiden så var dagisutbyggnaden i Stockholm i full gång. Men vi som kom från annan kommun hade svårt att få någon dagisplats. Min 3-åring var för stor. Jag fick förbli hemma under ytterligare två år. Min äldsta flicka fick plats på lekis. Varje förmiddag gick vi till lekskolan vid Kanslersvägen. Jag minns att vi åkte spark dit. En vana vi tagit med från Gällivare. Så byggdes vårt fantastiska dagis på Skarpnäcksvägen 67A. Eftersom det var nybyggt så ville man ha barn i alla åldrar. Nu fick vi plats även för lillebror. En bättre naturtomt kan inte ett dagis ha.

Under småbarnsåren så reparerade vi huset och isolerade och inredde källaren. Vi byggde ut en altan för att det skulle bli lätt att leka både ute och inne. Trädgården blev en bra lekplats med plaskdamm, och gungor och lekstugan fanns kvar och fräschades upp. Närheten till Nackaskogen var en tillgång då vi enkelt kunde ta skidorna och åka på utflykt. Vi hade grillkorv och mackor i ryggsäcken. Vid Brotorp var det lagom att vila barnabenen och grilla korven.

1984 började min äldsta flicka i Skarpnäcks gamla skola. Nu var det Allan Södermark som var rektor och skolan hade ett fantastiskt renommé. Lärarkåren var stabil och många lärare var kvar från min egen skoltid. På mornar och eftermiddagar fanns Fritis, ”Gadden” i vårt fall. Bra ledare och bra aktiviteter gav trygghet för oss föräldrar. Vi visste att barnen hade det bra då vi arbetade.

Uppdaterat 2014-02-25