Trohetsvägen 22
Berättat av Berit Sundberg, som är uppväxt i huset och boende med egen familj sedan 1980.Jag får ofta höra att jag är en typisk storstadsbo. Och jag älskar verkligen storstäder och dess puls. När jag nu ska tänka tillbaka på min barndom så är det idyll jag minns. Arbetarna från Skarpnäcks gård som åkte på hästflaket till åkern som gränsade till vår tomt. Leken om sommarkvällarna då vi gömde oss bakom hässjorna av hö och känslan av den sträva stubbåkern under fötterna. En annan tydlig sommarkänsla jag har är då jag hör ett litet propellerplan. Det var så roligt att se och vinka till segelflygarna, som kom rakt över vår tomt då de skulle landa.
Jag växte upp under 50-talet och då fanns inte så många lekkamrater i Pungpinan. Barnen från den första byggomgången var utflugna. Jag hade dock tur att vår granne var farmor till två flickor i min ålder. Det var innan dagis så flickorna var ”dagbarn” hos farmor då deras mamma arbetade.
Min egen mamma arbetade bara på höstarna och då bodde jag hos min mormor och morfar i Älta under veckorna. På måndag morgon åkte mamma med mig på Tyresöbussen till Ekstubben där vi bytte till Nacka bussen. (Tyresöbussarna var beiga och Nackabussarna klargula, olika bolag och därmed olika betalningssystem). På lördagen hämtade pappa mig på cykel och vi åkte hem genom skogen och kom fram vid Brotorp. 1958 började jag i Skarpnäcks gamla skola. Tunnelbanan hade just börjat gå till Kärrtorp och vi hade matarbuss till Laduplan. Men mina föräldrar tyckte att det var bra att gå. Det var en ganska lång skolväg med mycket att undersöka. Jag minns att det framför Konsum vid Tyresövägen fanns ett stenkar för hästar att dricka ur. Då och då kom häst och vagn åkande ut mot Orhem eller Tyresö.
Vi hade bad på schemat i gamla skolan. Vi stod på rad vid tvättställ och en baderska såg till att alla tvättade sig ordentligt därefter fick man bada/simma i den lilla bassängen.
Kärrtorp var nybyggt och barnrikt så skolan var överfull. Vi fick gå i skift förmiddag eller eftermiddag. I 2:a klass blev vår klass utan klassrum s.k.vandringsklass. Vår fröken hade alla böcker i unikaboxar och bar dom till ett för tillfället ledigt klassrum. Matsalen låg i nya skolan. Dit gick vi i gångtunneln under Kärrtorpsvägen. Alla klasser fick ställa upp på gården. Den klass som stod på raka led fick gå in först, för att köa till maten. I 4:e klass gick jag i baracken. Den låg där särskolan ligger nu, och var ännu ett bevis på de stora barnkullarna.
Varken gamla eller nya skolans gårdar hade några lekredskap, men vi hoppade rep, twistband eller bollade. I 6:e klass var det spännande att trots förbud gå till ”fruktis”. Den låg vid busshållplatsen där pizzerian är idag. Förutom smågodis köpte vi 1/2liters glasspaket, som vi fick delade i två delar och åt ur med sked. Under mellanstadiets vintrar så samlades vi både på frukostrasten och på kvällarna på skidskobanan vid skolan. Ishockey var populärt och klassens killar var duktiga. På kvällarna skridskotävlade vi eller lekte kull.
Högstadiet gick jag i Kärrtorps gymnasium, som då hette Kärrtorps läroverk. Jag började 1964 precis lagom till att gymnastikhallen var färdig. Nu möttes vi flickor av att vi inte kunde gå på toaletten på hela skoldagen. Rektor Trotsig låste toaletten för flickorna i högstadiet. Skälet han angav var att det osnyggades på toaletten. Vi blev utsatta för kollektiv bestraffning. Det var en totalt ny upplevelse för Skarpnäcksskolans rektor Eric Hultsjö var en mycket omtyckt person, liksom tillsynslärare Allan Södermark. Allan kom senare att efterträdda Eric Hultsjö som rektor.
I Pungpinan bedrev Unga Örnar verksamhet i Torpet. Jag var med både som ledare för de yngre barnen. Men framför allt så var det en fantastiskt rolig tid som tonåring. En gång i veckan så var det danskvällar. Det var där vi lärde varandra dansa t.ex nyheter som twist och jenka. Dansen praktiserades på midsommaren vid kolonins festplats. Där var det levande orkester och dansbiljetter. Jag minns tyvärr inte vad dansbiljetterna kostade. Det var under denna tid som Nämndemansbacken och Sekreterarbacken hade byggts, vilket medförde ett större antal ungdomar i samma ålder som jag. Även i Pungpinan blev skridskobanan vid Nämndemansbacken en träffpunkt.
Minnen från min egen trädgård. Pappa byggde en lekstuga till mig då jag var 4 år. Den gav många möjligheter till lekar. Jag hade ”egna” smultronplantor vid lekstugan. På gräsmattan slog vi kullerbyttor, stod på händer eller hjulade och så kom rockringen, den blev populär under några somrar på 60-talet. Det var i denna tid som transistorradion kom och p3. Det gick att spela radio och sola i trädgården – härligt! Men det blev samtidigt en källa till dispyter om volymen, både gentemot ens föräldrar och gentemot grannarna. 60-talet var en ny tid de äldre kvinnorna var fortfarande hemmafruar med sin moral och de yngre började ta sig ut på arbetsmarknaden. Det blev dispyter om huruvida man fick hänga tvätt på söndagar t.ex. Hundkapplöpningsbanan tillkom. Jag minns att mamma var irriterad över högtalarna och att hundarna skällde. Men jag tyckte det var roligt att titta och tippa på vilken hund som skulle vinna. Min favorit var en helt vit greyhound som hette Mobydick. Vi hade många fruktträd och buskar som äpplen, plommon, körsbär och päron, vinbär och krusbär. Jag älskade sura, kartiga krusbär, men fick jag lov att äta från en av buskarna. De övriga skulle mogna för att kunna bli kompott och sylt. Det var också 1960 som pappa hade byggt till garage och tagit körkort. Då kläddes huset med eternitskivor. Ett fantastiskt material som var för evigt, eternity. Aldrig mer behöver semestern användas till att måla.
1980 övertog jag och min man och våra två små flickor 3 resp.1 år gamla mitt föräldrahem. Vi hade under ett par år varit bosatta i Gällivare. Vid den här tiden så var dagisutbyggnaden i Stockholm i full gång. Men vi som kom från annan kommun hade svårt att få någon dagisplats. Min 3-åring var för stor. Jag fick förbli hemma under ytterligare två år. Min äldsta flicka fick plats på lekis. Varje förmiddag gick vi till lekskolan vid Kanslersvägen. Jag minns att vi åkte spark dit. En vana vi tagit med från Gällivare. Så byggdes vårt fantastiska dagis på Skarpnäcksvägen 67A. Eftersom det var nybyggt så ville man ha barn i alla åldrar. Nu fick vi plats även för lillebror. En bättre naturtomt kan inte ett dagis ha.
Under småbarnsåren så reparerade vi huset och isolerade och inredde källaren. Vi byggde ut en altan för att det skulle bli lätt att leka både ute och inne. Trädgården blev en bra lekplats med plaskdamm, och gungor och lekstugan fanns kvar och fräschades upp. Närheten till Nackaskogen var en tillgång då vi enkelt kunde ta skidorna och åka på utflykt. Vi hade grillkorv och mackor i ryggsäcken. Vid Brotorp var det lagom att vila barnabenen och grilla korven.
1984 började min äldsta flicka i Skarpnäcks gamla skola. Nu var det Allan Södermark som var rektor och skolan hade ett fantastiskt renommé. Lärarkåren var stabil och många lärare var kvar från min egen skoltid. På mornar och eftermiddagar fanns Fritis, ”Gadden” i vårt fall. Bra ledare och bra aktiviteter gav trygghet för oss föräldrar. Vi visste att barnen hade det bra då vi arbetade.
